Vad är det som kännetecknar alla personer som vill förändra världen i filmer, böcker och även i verkligheten nuförtiden? De faller alla under samma kategori. Skurkar. Jag hänger upp mig på det faktiskt.. Varför blir alla som har en så kallad "grand vision" klassade som galningar, dagdrömmare eller skurkar?
Is sanity the price to pay, for power? Nej det tror jag inte. Jag tror inte att de som vill ändra världen är galna eller har storhetsvansinne. I många fall så är deras ideér kanske något extrema. Men titta er omkring. Vi lever i en extrem värld. För var dag som går så faller vi allt längre ner och ner i girighetens avgrund. Krigen i dagsläget är baserade på viljan att ha mer, och rädslan för att förlora det som man redan har.
Min vision som jag "fantiserat" fram genom åren är väldigt extrem. Hade jag haft makten, så hade jag reformerat världen till en mer rättvis plats än vad den är idag. Kosta vad det kosta vill. Sen hade jag blivit tvungen att offra mig själv i samma process, då jag är en del av det dåliga förgågna, plus att jag hade förått min egen vision om jag stannat kvar. You can die as a hero, or live long enough to see yourself become a villain.
Every day, humans come one step closer to self-destruction. I´m not destroying the world. I´m saving it!
~ Albert Wesker.
måndag 31 augusti 2009
fredag 28 augusti 2009
Go go go!
Vad kommer med berömmelse? Framgång? Pengar? Ja, i vissa fall kanske. Men vad som alltid följer med som den dödlast det är, är skaran med fans. Det är lika kul varje gång när man ser på exempelvis Facebook hur en kändis sida uppdateras med bilder eller liknande, och det har kommit ett par tusen kommentarer redan minuterna efter att det lagts upp.
Men med berömmelsen kommer kraven. Det dröjer inte länge fören fansen helt plötsligt vet mer om kändisen än kändisen själv. Tänk de gånger man läst om hur en massa fans mer eller mindre slaktat varandra över diverse forum då de diskuterar ett födelsedatum, och alla har olika åsikter.. Sen är det klassikern när fansen helt plötsligt avgör vad som är bra presterat och inte. Skådespelarna gör sitt jobb, och sen är det fansen som agerar domare, jury och bödel.
Nej vad kan man säga.. Fans är gnälliga och tjatiga, och kommer aldrig att uppskatta någonting man gör för dem. Enda sättet att stänga ut deras gnälliga nasala röster är att barrikera sig på sitt rum och armera öronen med cement.
Det var då en sak till jag tänkte göra nu när man ändå är inne på ämnet. För första och sista gången så tänker jag gå ner till den nivån, den nivån då jag faktikst ger respons på en del "konstruktiv" kritik jag fått höra av diverse "Anonyma" - läs "fega jävlar - läsare.
Go Team Retard!
Smaka på ordet.. "Anonym". Som att slicka på ett smutsigt mynt..
Yttrandefrihet eller idioti?
För ett tag sedan så gjorde jag nåt som jag i vanliga fall inte brukar göra. Jag läste en för mig helt okänd blogg bara för att jag blev "tipsad" via Bilddagboken. Bloggen var vad man kunde vänta sig i dagsläget.. En sorts självhyllning i tonåren. Väldigt mycket tips och trix på hur man kunde bli lika lyckad som bloggaren i fråga.
Inläggen var - överaskande nog - lika givande för mig som gårdagens nyheter är viktiga i morgon. Men jag valde att läsa lite i alla fall. Eftersom jag blev så snällt tillfrågad..
Idag hamnade jag på den bloggen igen av ren slump när jag kollade genom adressfönstret. I ett av de senare inläggen så stog det att kommentarer inte längre kommer att godkännas, då de enbart är såkallade personangrepp. Som utlovat så saknade de sista tre, fyra inläggen kommentarer. Så jag använde min advancerade dektektivförmåga för att kolla in kommentarerna på inläggen under som inte blivit spärrade.
Jag läste och försökte ta det jag såg med en nypa salt.. Efter att ha sett cirka tjugo kommentarer som alla var i samma ogenomtänkta genre. Så kände jag att jag var tvungen att klargöra ett par saker för mig själv, och förhoppningsvis till alla de socialt efterblivna tonårsbarn som nu kan se detta.
Att skriva inlägg efter inlägg om att man inte tar åt sig av kommentarerna är att ta åt sig.. Att kontra med något i stil med "Ni vill bara vara som mig, ni är avundsjuka!" är att sjunka till samma dåliga nivå; Och sist men inte minst.. Tar man kommentaren "JAG SKA TA REDA PÅ DIN ADRESS DIN SATANS BÖGJÄVEL, DU ÄR SÅ ("så"? ..wha?) DÖD!" på allvar så kanske man borde ta en ipren och lägga sig ner en stund. Ingen "normalt" funtad människa använder en sån kommentar som ett hot..
Kan det vara så att förmågan att enligt lag få säga vad man tycker och tänker gör folk till idioter?
Inläggen var - överaskande nog - lika givande för mig som gårdagens nyheter är viktiga i morgon. Men jag valde att läsa lite i alla fall. Eftersom jag blev så snällt tillfrågad..
Idag hamnade jag på den bloggen igen av ren slump när jag kollade genom adressfönstret. I ett av de senare inläggen så stog det att kommentarer inte längre kommer att godkännas, då de enbart är såkallade personangrepp. Som utlovat så saknade de sista tre, fyra inläggen kommentarer. Så jag använde min advancerade dektektivförmåga för att kolla in kommentarerna på inläggen under som inte blivit spärrade.
Jag läste och försökte ta det jag såg med en nypa salt.. Efter att ha sett cirka tjugo kommentarer som alla var i samma ogenomtänkta genre. Så kände jag att jag var tvungen att klargöra ett par saker för mig själv, och förhoppningsvis till alla de socialt efterblivna tonårsbarn som nu kan se detta.
Att skriva inlägg efter inlägg om att man inte tar åt sig av kommentarerna är att ta åt sig.. Att kontra med något i stil med "Ni vill bara vara som mig, ni är avundsjuka!" är att sjunka till samma dåliga nivå; Och sist men inte minst.. Tar man kommentaren "JAG SKA TA REDA PÅ DIN ADRESS DIN SATANS BÖGJÄVEL, DU ÄR SÅ ("så"? ..wha?) DÖD!" på allvar så kanske man borde ta en ipren och lägga sig ner en stund. Ingen "normalt" funtad människa använder en sån kommentar som ett hot..
Kan det vara så att förmågan att enligt lag få säga vad man tycker och tänker gör folk till idioter?
tisdag 25 augusti 2009
måndag 24 augusti 2009
Movie of the week.
Jag ansåg att jag behövde sova lite mer än vanligt, då jag tidigt i morse skulle upp för en läkarundersökning. Jag bestämde mig för att somna till en film. Tyvärr så skrattade jag alldeles för mycket för att kunna sova..
Att titta på "Pitch Black" var halvt om halvt ogenomtänkt. Vin Diesels första huvudroll, som den intergalaktiska flyktingen och mördaren Richard B. Riddick. Filmen börjar ju lite halvtaskigt med att ett skepp som transporterar civila resenärer och Riddick(?) kraschlandar på en bisarr ökenplanet som verkar vara "lagom" varm trots dess tre solar.
Givetvis finns det varelser på planeten som verkar vara sugna på lite husmanskost gjort på turister. Dessa kommer då enbart fram när det är mörkt. Och som man kan vänta sig så drabbas planeten av en total solförmörkelse under deras vistelse.
Jag ansträngde mig för att ta filmen seriöst. Men det räcker att Vin Diesel höjer ena ögonbrynet på ett speciellt sätt så ser jag löjtnant Carlman framför mig, och då är hela illusionen splittrad. Diesel är även den enda jag vet som kan komma undan med att konstant gå runt i simglasögon, med argumentet "det är för ljust". Han ska dock ha beröm för att vara den enda som är propert klädd för ett ökenäventyr.. Med andra ord, en svart tank top som är ett par nummer för liten. Men som sagt, det är ju Diesel som ska marknadsföras har man fått höra.
Och rösten! Rösten som han har som Riddick är guld värd. För han låter som Darth Vader med inflammerade stämband. Fast på ett bra sätt.
Att titta på "Pitch Black" var halvt om halvt ogenomtänkt. Vin Diesels första huvudroll, som den intergalaktiska flyktingen och mördaren Richard B. Riddick. Filmen börjar ju lite halvtaskigt med att ett skepp som transporterar civila resenärer och Riddick(?) kraschlandar på en bisarr ökenplanet som verkar vara "lagom" varm trots dess tre solar.
Givetvis finns det varelser på planeten som verkar vara sugna på lite husmanskost gjort på turister. Dessa kommer då enbart fram när det är mörkt. Och som man kan vänta sig så drabbas planeten av en total solförmörkelse under deras vistelse.
Jag ansträngde mig för att ta filmen seriöst. Men det räcker att Vin Diesel höjer ena ögonbrynet på ett speciellt sätt så ser jag löjtnant Carlman framför mig, och då är hela illusionen splittrad. Diesel är även den enda jag vet som kan komma undan med att konstant gå runt i simglasögon, med argumentet "det är för ljust". Han ska dock ha beröm för att vara den enda som är propert klädd för ett ökenäventyr.. Med andra ord, en svart tank top som är ett par nummer för liten. Men som sagt, det är ju Diesel som ska marknadsföras har man fått höra.
Och rösten! Rösten som han har som Riddick är guld värd. För han låter som Darth Vader med inflammerade stämband. Fast på ett bra sätt.
torsdag 20 augusti 2009
Out of retirement.
För ett par månader sedan, så la jag ner väldigt mycket tid på att, hur ska jag säga: Framföra mina synpunkter på saker och ting. Framförallt på saker som Blondinbella. Hela idéen med att hon tjänar sjukt mycket pengar på sina "idag har jag" inlägg gjorde att jag ville slita ut mina ögon med en sked bara för sakens skull..
Men efter ett tag så avtog hennes bravader en aning. Hon är fortfarande en sten i skon på det svenska samhället. Men mestadels i de malplacerade tonåringarnas skor. Jag må låta elak eller cynisk (igen); Men om man skriver att man har blivit "inspirerad och rörd vid själen" bara för att Blondinbella köpt nytt läppstift, så förtjänar man sin plats på min svarta lista.
Nu då. Som alltid när man tror att kriget är över så velar en tredje part in på planen. I detta fallet är det den här "människan". Jag kan stolt säga att jag med spänning väntar på att hennes blogg eller "fansite" brinner upp, i samma veva som hennes "MMH".
http://www.youtube.com/watch?v=lsACbJMWm94
Jag måste dock unna en minut till att tacka henne.. Jag trodde inte att jag kunde känna rent förakt mot en främling längre. Hon bevisade motsatsen. Jag kollade nyss på klippet igen, och det bränner i fingrarna bara av att höra hennes nasala hamsterröst. Jag känner att motivationen jag hade för ett par månader sedan är tilbaka. Det är dags igen.. Dags att bli lite cynisk och elak på nytt. Som sagt, när en skog växer sig för tät, är en rensande eld oundviklig..
Brace yourselfs. It has begun..
Men efter ett tag så avtog hennes bravader en aning. Hon är fortfarande en sten i skon på det svenska samhället. Men mestadels i de malplacerade tonåringarnas skor. Jag må låta elak eller cynisk (igen); Men om man skriver att man har blivit "inspirerad och rörd vid själen" bara för att Blondinbella köpt nytt läppstift, så förtjänar man sin plats på min svarta lista.
Nu då. Som alltid när man tror att kriget är över så velar en tredje part in på planen. I detta fallet är det den här "människan". Jag kan stolt säga att jag med spänning väntar på att hennes blogg eller "fansite" brinner upp, i samma veva som hennes "MMH".
http://www.youtube.com/watch?v=lsACbJMWm94
Jag måste dock unna en minut till att tacka henne.. Jag trodde inte att jag kunde känna rent förakt mot en främling längre. Hon bevisade motsatsen. Jag kollade nyss på klippet igen, och det bränner i fingrarna bara av att höra hennes nasala hamsterröst. Jag känner att motivationen jag hade för ett par månader sedan är tilbaka. Det är dags igen.. Dags att bli lite cynisk och elak på nytt. Som sagt, när en skog växer sig för tät, är en rensande eld oundviklig..
Brace yourselfs. It has begun..
måndag 17 augusti 2009
I am not prepared.
"Du träffar någon snart ska du se :)"
Den meningen har jag hört en hel del det sista. Som tur är så har den inte varit riktad mot mig, utan snarare mot personer som jag känner. Jag kommer ihåg när en "viss" person ur min pluton skaffade sin tjej. Hur han verkligen ringde och mailade runt om det. Inte för att han var glad i sig, utan mer för att hävda sig.
Jag var mest glad för hans skull.. Tror jag i alla fall. Hela grejen kändes så inövad och dåligt genomförd. Efter att mailandet avtog så har de inte hörts ett enda ljud om han, henne eller deras "idylliska" liv tillsammans. Det fick mig att tänka till.. Hur blir man egentligen lycklig? I alla fall vad det gäller relationer? En annan plutonmedlem är också i nån liknande sits. Glädjen visas lika tydligt som saknaden. En annan har kärleken, men saknar sitt barndomshem, sina vänner, och sin familj; Tryggheten om inte annat kan jag tro. En del relationer jag sett det sista verkar lovande, men passerar en övertrafikerad korsning ganska fort, och tappar där bort varandra, eller inser att de skilda vägarna korsningen erbjöd var bättre.
Känns verkligen som det var igår jag försökte att satsa på det.. Kärlek. Jag insåg efter mitt sista fall att jag inte är redo för nåt sånt engagemang än. Och detta var för flera år sen.. Vad säger jag nu? I princip detsamma. Jag anser mig inte vara redo nu heller, och därför tänker jag inte utsätta någon för en chansning. Jag skulle i alla fall inte vilja att nån såg mig som en "chansning". Gud nåde den som hade försökt sig på det..
Nej, jag fortsätter med mitt lugna promenerande genom historien ett tag till. Det sägs att allt faller på plats den dagen det är menat. Låt då mig bli ett av de levande bevisen på det. Tills den dagen kommer, så är och förblir jag, trots vad folk kan tycka och tänka, The King of Reason.
Det ni ;)
Den meningen har jag hört en hel del det sista. Som tur är så har den inte varit riktad mot mig, utan snarare mot personer som jag känner. Jag kommer ihåg när en "viss" person ur min pluton skaffade sin tjej. Hur han verkligen ringde och mailade runt om det. Inte för att han var glad i sig, utan mer för att hävda sig.
Jag var mest glad för hans skull.. Tror jag i alla fall. Hela grejen kändes så inövad och dåligt genomförd. Efter att mailandet avtog så har de inte hörts ett enda ljud om han, henne eller deras "idylliska" liv tillsammans. Det fick mig att tänka till.. Hur blir man egentligen lycklig? I alla fall vad det gäller relationer? En annan plutonmedlem är också i nån liknande sits. Glädjen visas lika tydligt som saknaden. En annan har kärleken, men saknar sitt barndomshem, sina vänner, och sin familj; Tryggheten om inte annat kan jag tro. En del relationer jag sett det sista verkar lovande, men passerar en övertrafikerad korsning ganska fort, och tappar där bort varandra, eller inser att de skilda vägarna korsningen erbjöd var bättre.
Känns verkligen som det var igår jag försökte att satsa på det.. Kärlek. Jag insåg efter mitt sista fall att jag inte är redo för nåt sånt engagemang än. Och detta var för flera år sen.. Vad säger jag nu? I princip detsamma. Jag anser mig inte vara redo nu heller, och därför tänker jag inte utsätta någon för en chansning. Jag skulle i alla fall inte vilja att nån såg mig som en "chansning". Gud nåde den som hade försökt sig på det..
Nej, jag fortsätter med mitt lugna promenerande genom historien ett tag till. Det sägs att allt faller på plats den dagen det är menat. Låt då mig bli ett av de levande bevisen på det. Tills den dagen kommer, så är och förblir jag, trots vad folk kan tycka och tänka, The King of Reason.
Det ni ;)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
