Att leka med kort!

Ytterligare ett par kort som har experimenterats fram!

The "spiritual" mentor.

Vi tenderar att ha "förebilder". Vilket kan allt från idrottare, sångare till karaktärer i böcker och filmer. Förebild som förebild. Jag tror att det är väldigt viktigt att ha "någon" eller "något" att kunna relatera till. Oavsett om det är på riktigt eller inte. För även karaktärer som är påhittade är skapade och formade av någon som kan tänka i samma banor som karaktären i fråga.


Albert Wesker är min source of inspiration vad det gäller mitt tankesätt. Han är så mycket fiktion som det kan bli. Wesker är en manupilativ person som efter en incident med ett virus blir övermänsklig. Han blir snabbare, starkare, tåligare.. Den "perfekta" människan. Detta resulterar i att hans tankesätt ändras drastiskt med tiden. Han börjar emellertid att intala sig själv att människorna är en svag ras som förpestar planeten; och att han med sin nyfunna "gudastatus" ska leda världen till det bättre.


Hans lösning är dock lite för färgstark. Han planerar att släppa ut ett virus över planeten; och enbart de med rätt DNA kommer att skonas av dess effekt.. Det är droppen som får bägaren att rinna över. Men! Hans tankesätt utöver hans överdimensionella ideér är något som jag kan relatera till. Hans prompa sätt att se allt han gör som "vägen till det bättre" är något jag kan känna igen mig i. Jag säger inte att allt jag gör faktiskt leder till det bättre. Men så länge jag har den inställningen, så finns orken att fortsätta försöka!

I do not think of myself as a king.. No! I am a god! And even kings bow to gods! ~ Albert Wesker.

A moment of peace and tranquility..

Det är sällan jag finner mig i ett tillstånd där jag är helt nollställd. När det väl händer så sitter jag i ett par sekunder och andas rytmiskt och tittar in i närmsta vägg eller mjölkkartong. Men den här gången så blev det lite värre. Jag kunde inte andas rytmiskt, eller fästa blicken på nåt.

En sorts mix mellan förundran, nån form av chock och hunger (inte ätit) sköljde över mig då jag läste orden. "Michael Jackson död!".

Jag är som sagt väldigt noga med att inte bli rådvill. Att inte bli förvånad när saker och ting händer. För även om det är otippat, så är det så att vadsomhelst kan hända närsomhelst. Men! Det här fallet var lite annorlunda, på ett mer mentalt plan skulle jag vilja säga. Jackson, liksom hans skandaler har funnits så länge jag har funnits. Nu är han borta.. Michael Jackson av alla. Det är som att höra att gud - förutsatt att han/hon/den/det/de/jordgubbar.. finns, men det är en annan historia - har dött. Nu menar jag inte att Jackson är en gud enligt mig. Raka motsatsen snarare. De skandaler som funnits kring honom i alla år borde ha ett ursprung.. Och det han nu "gjort" ska man inte komma undan med.

När man nu sitter och tänker över det faktum att en av världens största levande ikoner inte längre lever så kan man drabbas av nån sorts insikt eller emotionell reaktion. Men nu känner jag varken chock, eller förundran.. Bara en sorts förståelse och acceptans; på att ännu en person på den här planeten har nått det stadie som påbringar väldigt många ogenomtänkta böcker och filmer..

Man kan undra om det här var plötsligt eller om det var utdraget. Det enda som verkligen är säkert, är att vi aldrig kommer att få veta..

Loveless.

Act I
The gift of the goddess is what the three men seek
But their fates are scattered by war
One becomes a hero, one wanders the land
And the last is taken prisoner
But the three are still bound by a solemn oath
To seek the answer together, once again

Act II
Though the prisoner escapes, he is gravely wounded
His life is saved, however
By a woman of the opposing nation
He begins a life of seclusion with her
Which seems to hold the promise of eternal bliss
But as happiness grows, so does guilt
Of not fulfilling the oath to his friends

Act III
As the war sends the world hurtling towards destruction
The prisoner departs with his newfound love
And embarks on a new journey
He is guided by hope that the gift will bring bliss
And the oath that he swore to his friends
Though no oath is shared between the lovers
In their hearts they know they will meet again

Even if the morrow is barren of promises Nothing shall forestall my return..

Vad jag tycker om att vara rastlös?

Tydliga och enkla känsloutbrott såhär på kvällen när man inte orkar tänka.

Snart så...

Rond 2?

Som jag næmnt tidigare så var det inbrott på Anzett i helgen. Den modiga tjuven lyckades krossa en klen ruta med en sten som var i klass med en jordglob, før att sedan sno en laptop som ær minst lika gammal - om inte ældre - æn stenen.

Tjuven har antagligen insett vilken otur i turen han hade. Larmet gick inte! Detta berodde inte på tjuvens stereotypiska entrè, eller hans finess vad det gæller att desarmera sækerhetsutrustning. Anledningen till att larmet inte gick, ær den att hela Anzett på sina 2ooo kvadratmeter, inte har nån somhelst larmøvervakning i receptionen. Hela byggnaden, och hela området dær kring ær larmat till tænderna.. Utom receptionen, som før øvrigt har fler datorer på samma plats æn resten av byggnaden.

Han kænner sig nog rætt dum nu eftersom han troligen vet att han hade kunnat komma undan med betydligt mer æn en dator som inte duger till mycket annat æn att agera pappersvikt.

Før diskressionens och ryktets skull, så væntar han sækert ett par dagar innan han - om han nu kan med - førsøker igen. Nu ær det snart torsdag, och man kan få intrycket av att han "gett upp" ett såpass enkelt byte.. En olarmad reception..

Hade jag vart tjuven i fråga hade jag nog slått till igen! Antagligen nu.. Eftersom det har gått såpass lång tid før att alla ska ha "gått vidare", men ændå såpass kort tid att man som tjuv fortfarande har lite "feeling" øver stællet.

Låt oss sæga att han kommer tillbaka i natt! Då kommer han komma in i en mørk reception; dær mørkret døljer datorer, skærmar, skrivare, pengar och.. mig..

Good luck! You`re gonna need it!