"Eyes of Bodin"

Vad säger rubriken er som läser? .. Jag kan tänka mig att det finns rätt många olika varianter på vad det där innebär.

För att göra en relativt kort historia ännu kortare så kan jag säga att det är en mapp. "Eyes of Bodin" är inget annat än en skrivskyddad mapp på min externa hårddisk. Vad jag har i den? Det ska jag minsann berätta. Den innehåller något som kan sammanfattas med ett ganska beskrivande dock ändå "mystiskt" ord.. Allt!

Allt som jag anser vara relevant eller allt som kan klassas som värdefullt hamnar i den mappen. För att sedan på sina egna sätt "användas", studeras eller bara uppskattas i mitt febrila försök att bli "smartare" eller ja, i alla fall mer bildad.

"Eyes of Bodin" är ett namn på det verktyg och projekt som jag använder hela tiden om dagarna. Världsledarna har sina vapen, sina arméer, sin politik.. Jag föredrar information!

Om man studerar någons arbete så kan man emellertid lära sig att förstå hur den människan tänker. Vissa skulle säkert se det som en fördel.. Men enligt mig, så är det bara av allmänt intresse att kunna läsa de människor som man stöter på i vardagen. Som sagt, kan man förutse det mänskliga sinnet så lämnas inget åt slumpen. Jag har ställt mig frågan många gånger. Om varför jag så gärna vill veta "allt" om allting.. Jag tror det har nåt att göra det klassiska talesättet: vi fruktar det vi inte förstår.

Ja.. Det kan nog vara så simpelt.. Jag är helt enkelt rädd för att inte veta vart jag har min omgivning. Mina försök att förstå allt och alla kan uppfattas som ganska makabert enligt vissa där ute. Men jag ser det som en nödvändighet för att våga ha fötterna på den här galna jorden.

När jag nu under mitt tjugoandra levnadsår fortfarande tar mina första steg på maktstegen så vet jag precis vad det är som jag behöver för att lyckas i livet.. Nämligen mina ideér, min beslutsamhet, en lojal skara som inte ifrågasätter min logik utan vesentliga skäl, för att inte tala om en svart skinnfotölj av proper prisklass, som jag kan slappna av i när jag bevittnar de saker jag lyckats med.

När jag kikade runt på nätet för en stund sedan så hitade jag ett citat från en av mina favoritböcker. Ett citat som jag tycker beskriver mig ganska bra för den där ute som inte har den blekaste aning om vem jag är eller hur jag är som person.

"This one is constantly thinking, analyzing, strategizing. He showed no fear, but was curious, studying me in turn."

The true darkness inside..

Jag går längs en lång korridor. De sterila betongväggarna är lika intressanta som det monotona ljudet som studsar från dem när jag kliver vidare.. Ljudet får ett abrubt slut då glödlampan i taket går sönder och dess knastrande ljud stormar genom korridoren likt ett ursinnigt lejon.

Den långa smala korridoren ersätts av en svart vägg framför ögonen. En kall känsla kryper längs ryggraden.. Jag är inte ensam.. Jag vänder mig om och där ser jag det! I andra änden av korridoren så står det någon och tittar mot mig på samma sätt som jag tittar ditåt. Vem eller vad det än är som står där så verkar det vara manifesterat av mörkret.

Jag känner hur pulsen börjar stiga, och svetten börjar att rinna från pannan. Trots mörkret så ser jag att jag stirrar rakt i ögonen på den som nu fanns i korridoren, och våra blickar möttes.. Personen i fråga vänder sig rakt emot mig när jag gör detsamma. Jag förstår inte varför, men vi börjar att gå mot varandra..

Skräcken är ett faktum. Jag kan knappt förmå mig att ta nästa kliv. Det är blandade känslor. Osäkerhet blandas med en sorts oklanderlig undermedveten beslutsamhet. Vad det än är jag går mot så vill jag fly från det lika mycket som jag vill komma åt det..

Jag stannar upp. Det skiljer nu bara nån meter. Jag börjar att andas tungt och kraftigt, och känner hur jag blir matt då jag försöker att dölja den stress jag känner. Medan jag försöker att styra tornadon med känslor inombords så ser jag bara hur de svarta ögonen framför mig tittar på mig med förakt och ömkan.. Varför är det bara jag som är rädd? För är bägge inte begränsade av mörkret? Befinner vi oss inte på samma plats med lika villkor? Vad är det "han" har som jag inte har, eftersom han bara står där medan jag brottas med alla känslor som stormar genom ådrorna..

Jag vet inte varför, men jag tar beslutet.. Jag sträcker handen mot honom. Jag kan i mörkret urskilja att han gör detsamma. Men med samma förakt i blicken.. Våra fingrar möts.. Det är en kall nästan metallisk känsla.. Jag fryser till, och för en sekund så känns det som om jag skulle drunkna i den vredesfyllda blick som verkar genomborra själen..

"Vem?..." Är det enda jag får ur mig, den kalla känslan från hans fingrar börjar att avta, men den metalliska känslan är kvar. En lampa tänds, och korridoren fylls åter igen med ljus. Det bränner till i ögonen då mörkret plötsligt försvinner.. Jag stirrar framför mig i förundran.. Föraktet är som bortblåst. Nu ser jag samma osäkerhet som jag kände själv, blandat med en uppenbar lättnad. Jag lät handen falla till sidan igen, och tittade bara på personen en stund.

Utan ett ord så vände jag mig om och fortsatte bortåt i korridoren igen.. Ekot från stegen spelade åter igen sin enkelspåriga och förutsägbara serenad..När jag kom till slutet av korridoren så öppnade jag dörren och möttes av solljuset utanför.. Ljuset och värmen omfamnade mig på ett sätt som fick alla problem att verka orelevanta. Jag vände mig om en sista gång innan jag gick ut, och mötte åter igen min egen blick i spegeln längst bort i korridoren..

"What is the point of living, if you can´t feel alive" - Renard.

Mænniskor tenderar att ge upp.. Eller i alla fall så tenderar vi att leka med tanken om att ge upp. Det kan gælla allt från jobb, till ja, gud vet vad. Citatet i rubriken ær ganska målande, før att inte tala om djupt och på nåt cyniskt sætt rætt logiskt.

En vældigt klassisk kommentar i filmer, bøcker eller dåligt genomtænkta uppsættningar på teatern ær nåt i stil med: "Vad ær det før mening? Jag har førlorat allt!".. Jag har ju min motkommentar på den markerande dock uttjatade meningen:

Har du inget att kæmpa før har du heller inget att ge upp før.

Vad det gæller det hær med kærleken så ær tanken med att ge upp tyværr lika vanlig som det ær vanligt att demonstranterna på torgen kommer fram till just en sjælv.
Varfør leker man ens med tanken?! Kærlek ær ju enligt varenda jævla bok dær ute førutom ordbøckerna (dock dyker ordet upp dær med) det bæsta man kan uppleva. Men jag vet inte det faktiskt?.. Visst. Visst ær det bra. Har man upplevt det på något sætt så ær væl det en erfarenhet.

Pojk/Flickvænner kommer och går, vænnerna består...

Om det nu ær så.. Så ær det væl inte mer æn logiskt om man har de viktigaste personerna i livet som sina vænner? Tar man det dær halva steget længre så ær det så mycket mer som står på spel, framførallt så mycket mer onødiga saker.. Ja jag vet att "det kan vara vært att kæmpa før". Men den dagen det tar slut, vilket det tyværr ofta gør nuførtiden.. Då kan man inte gøra annat æn att fråga sig sjælv.. Var det verkligen vært det?

De finns de som lever hela liv tillsammans. Det finns de som lever i par fast fortfarande ær "sjælvstændiga" på ett helt annat sætt æn vad vissa ær.. Hur många gånger har man inte sett ett "par" på 14 år på McDonalds som får sina banala yttranden om att leva ihop før evigt att låta som en MVG uppgift i poesi? Jag sæger inte att det ær fel, eller att det ær omøjligt.. Jag sæger bara att det ær så många onødiga tvivel som kommer att sætta dem på prov den dagen det børjar gælla på "riktigt".

Vissa ær lyckliga i par, vissa kan inte leva ensamma, medan vissa føredrar det i grund och botten. Jag vet i alla fall vad som gør mig lycklig.. Att finnas dær før de som ær viktga! Jag upprepar mig igen med att sæga att den listan ær obeskrivligt kort.. Såpass kort att jag ofta får kommentaren att jag borde "træffa nytt folk". Jo det ær væl en merit.. Men jag har hellre 1 eller kanske 2 viktiga personer, varav 1 av dem ær den bæsta, æn att ha 200 mænniskor som man kænner lite halvt om halvt.

Jag frågade runt lite om det hær med kærleken och dess vikt nyss. Eftersom jag funderar mycket på varfør mænniskor ær så rædda før att bli lyckliga.. Detta var svaret jag fick:

det som en gång gör en lycklig, kommer göra en olycklig en dag, allting har ju ett slut.

Jag blev paff nær jag læste det dær.. Så smart sagt, men ændå så enkelt.. Jag har lyckats hitta en mentor i nån jag trodde kunde bli min "elev".. Livet har sina små øveraskningar!

Dictators of Emotion.

Nu ska jag ta och dela med mig av lite saker.. En sak som jag i regel ær rætt førsiktig att prata om, eftersom att så många inte vill se eller førstå den hemska sanningen bakom det.

Det finns tyværr mænniskor som tror att de ær øverlægsna allt och alla. Vad det beror på kan variera. Det kan vara allt från familj (stamtavla om man nu så vill), bakgrund, allmæn social status, ekonomi, utseende etc. Jag tar utseende som exempel bara før att det ær ett praktexempel på nåt som jag såg hæromdagen hær i det hær så kallade landet.

En mænniska som ser bra ut ær en sak. En sådan som vet om det ær också okej. Men de som ser bra ut och beter sig dærefter! De som verkligen "ser ner" på alla i sin omgivning.. Det finns bara en sak att sæga till den typen av personer.. Ni kan ta och **Message deleted due to repeated use of bad language**.

Nej! Nej jag sæger inte att alla ær såna. Men de få som faktiskt tillhør den gruppen borde tænka øver læget.

Ett bra exempel som jag fått høra då.. Det værsta av allt ær att det hær verkligen ær sant:

En lite halvnervøs kille går fram till ett bord med två tjejer.. Han samlar modet och får fram ett "hej".. Den ena tjejen kollar snabbt øver honom, skrattar och sæger "Nej du, jag har redan pojkvænn, dessutom ser du ut som Bjørne".

Før det førsta så nej det var inte jag.. Før det andra... Hade det varit jag som hørt den kommentaren så hade jag nog golvat henne med en rak høger! Jag tillhør den grupp som faktiskt tror att ord kan løsa allt, och att våld bara ær ett sorts verktyg før nødsituationer, om ens det. Men det finns ingen somhelst anledning att sæga så till någon, om ens det ær på skæmt.

Den dær tjejen får sækert æn idag høra hur cool och principfast hon var som så maffigt "dissade" den dær killen.. En sak jag tænkt på en del sen jag hørde detta.. Hur fan visste hon egentligen att han var intresserad? Tænk om han inte var det och faktiskt (dock uttjatat) bara ville fråga nåt.. Såsom klockan?!

Jag handlade før ett par dagar sen.. Killen framfør mig blev riktigt nervøs nær tjejen i kassan kom. Jag smålog lite eftersom jag kænde igen scenariot.. Vilken kille har inte nån gång varit nervøs nær det ær nån tjej med i bilden. Men nær han frågade henne nåt om helgen eller vad det nu var.. Så kontrades det med ett lætt fnys och en kommentar i stil med "hurså?!".. Jag slutade andas før ett øgonblick nær jag hørde detta.. Det var logiskt att de visste vilka de var, eftersom han tilltalade henne med namn, och næmnde nån skola.. Jag andades ut hastigt då jag mærkte att det hær med att hålla andan nog borde vara någon sorts tillfællig grej.. Hon vænde sig rutinmæssigt mot mig med det dær inøvade leendet och spegeløgonen nær han lite dystert førsvann bort i køpcentret..

"Trevlig kvæll !! Vill du ha kvittot ?! :D" (Eller kvittering som det heter hær..)

Jag svarade på ett vældigt væntat sætt før att vara jag... "Hurså?". Passade på att møta blicken nær jag sa det før att verkligen førsøka lægga lite kraft på vitsen med just det ordet. Inte ett ljud.. Tænkte væl det.. Hon væntade væl sig inte att få høra det ordet riktat mot sig..

Vem ger oss rætten av dømma mænniskor och bete sig sådær mot vissa på det dær sættet egentligen? Vi ær inga gudar... Æven om vi ibland førsøker bevisa motsatsen..

Premiær på Tisdag: Værlden!

Nær jag gick "hem" från jobbet idag så børjade jag att tænka.. Regnet bidrog till sinnesron jag kænde, precis som jag ær van vid att det gør.
Tankarna likt regnet føll førbi mina øgon och sinnen. Jag såg saker framfør mig. Pusslade ihop fragment av tankar och funderingar, før att likt Tetris placera alla bitar på rætt stælle før att få ønskat resultat. Resultatet i det hær fallet var ett citat:

Livet ær ett skådespel.

Då slog det mig! Jag lekte med tanken under hela promenaden hem.. Tænk att skriva en recension på det hær skådespelet! Denna ultimata førestællning som inte ens Mikael Persbrandt skulle kunna sæga upp sig ifrån om han så velat! Jag kan redan nu se recensionen framfør mig:

17 Februari 2009 - Dramaten - "Værlden"

Denna førestællning lovar i sin diffust stora reklamkampanj resultat, men levererar i slutændan mindre æn vad man kunnat ha smærre mardrømmar om. Handlingen var løjlig och komplett ologisk. Skådespelet var uselt och saknade all tænkbar inlevelse. Det var lætt att tycka att alla på scen bara hittade på utefter att tiden gick.

Rollbesættningen var av værsta tænkbara sort! I en uppsættning dær i alla fall rætt skådespelare i rætt roll kunde dragit upp slutbetyget något, så hade de såpass dålig fantasi att låta de medverkande spela sig sjælva!

Bristen på relevant handling och pløtsliga orelevanta kænsloutbrott från skådespelarna fick "Værlden" att framstå som en komplett katastrof. Stellan Skarsgård och Mikael Persbrandt sa i en intervju att ´de inte ångrar sin medverkan i Værlden, men att det gærna hade sett en del ændringar i en eventuell øppføljare´.

Værlden får 2 silvertryllfar av 37 møjliga. Då dessa två poæng tilldelats då producenten bjød på lunch.. Vid nærmare eftertanke får de 1 silvertryffel, då lunchen inte var sårskilt påkostad eller god, men de førsøkte i alla fall!

Joel von Grubenhoff - legitimerad och "utbildad" kritiker.

Ju mer jag tænker på det, desto mer træffande kænns det.. Livet ær som en filmatisering av The Sims.. Fast utan den påfrestande och monotona bakgrundsmusiken..

The hearts true essence..

Helgen ær efter många om och men øver. Jag har jobbat mycket och sovit desto mindre. Varje morgon kændes som den sista vilan innan avrættningen. Jag ville inte gå upp. Vilket jag ændå gjorde och på samma rutinmæssiga sætt som alltid så marcherade jag ner till Anzett och stæmplade in på ett sætt som var lika varierande och øveraskande som Big Brother finalen.

Jag har kænt mig matt, och vældigt hængig. Inte fysiskt, men inte heller psykiskt. Det har varit ett sorts mellanlæge. I førmiddags førstod jag varfør.. Jag har varit sårbar de sista dagarna. Jag har varit alldeles før "whatever" i mitt sætt att tænka. Vilket har gjort att alla irriterande intryck som jag i vanliga fall hade jagat bort med høgaffel, bara har ramlat in i tankarna som de førsta mynten ett barn alltid lægger i spargrisen de lite halvbesviket fick i present.

Jag brukar som de flesta vet ha ganska lætt før att se saker och ting på ett sådant sætt att jag blir "arg" eller i alla fall konfundersam øver det. Till de nya som læser så menar jag inte att jag ær nån sorts hæmndlysten mænniska som sitter i buskar med ett paraply før att hoppa upp och slå førbigående mænniskor.. Jag har som jag skrivit många gånger innan, "formulerat" en tes dær jag prompt beskriver hur vårt inre mørker borde vara en tillflyktsort istællet før en nackdel eller "brist". Med det sagt, så fortsætter vi!

Under de sista två, tre dagarna så har jag inte haft den hær mentala tillflyktsorten.. Jag har inte engagerat mig i mina egna tankar på nåt vis.. I fredags gav jag mig sjælv en sorts semester ifrån tænkandet. Det var en dum idé.. Lørdagen gick bra, men nær søndagen tog sin børjan så kænde jag att nånting saknades. Men! Jag orkade eller ville inte gøra nåt åt det. Man kan inte vænda på tankar på plats! Liksom man inte kan gøra sig sjælv mætt utan att æta.

I førmiddags då.. Så slog jag i huvudet i en ventil som var uppsatt på panelen jag jobbade vid.. Jag svor tyst før mig sjælv øver den dær tillfælliga dock markerande værken som stormade genom pannan.. Sen fortsatte jag med mitt en stund tills den ødesdigra minut då jag skulle lyfta upp ett rør jag tappat på golvet. Som en skænk från ovan (eller ja) så slog jag i knæt i en vass kant nær jag bøjde mig ned.. Det gjorde ont..

Jag ville sværa eller skrika høgt. Men inget av det hade hjælpt då det inte fanns nån som kunde uppmærksamma min misær i nærheten. Jag høll orden inom mig och hoppade lite lætt på stællet. Jag hoppades på att någon skulle komma, det var det ingen som gjorde. Jag ville att den strålande smærtan i knæt skulle førsvinna. Det gjorde den inte..

Jag bet mig i kinden bara før att! Då brast det! ..Inom mig så var det som om en flodvåg slæppts løs øver en liten bergsby. Bristen på ork och engagemang førsvann i avgrunden då mørkret kom tillbaka från sin påtvingade semester. Jag tittade på den vassa kanten. Den var inte bara i vægen och irriterande. Jag hatade att den var i vægen just nu, just dær. Mørkret stormade genom mig som aldrig førr! Det fyllde ådrorna, musklerna, lungorna. Det kændes kalasbra! Såpass mycket att knæt blev som vanligt igen. Om inte annat så kændes det inte længre i alla fall.

Nu hade jag energin till att bli vansining och analysera ihjæl den dær førbannade jærnbiten. Men nær jag væl øppnade munnen så skrattade jag bara. Nu var jag nøjd. Kænde hur min undantrængda "inspirationskælla" stormade runt igen som om det var år och dagar sen sist.

Nu var jag återstælld! ... Nu var jag mætt!

Close encounter! (Nypa salt)

Den hårda vintervinden stryker øver landet, och snøn ær det enda synliga beviset på dess framfart. Historia skrivs før varje steg jag tar. Før att sedan glømmas bort då den førbipasserande snøn sakta men sækert fyller igen mina fotspår.

Jag skrider vidare och førsvinner in i den snøtæckta skogen. Det enda som hørs ær det kramande ljudet då snøn pressas under mina føtter. Snøn fortsætter att falla från den mørkgrå himlen. Allt ær frid och frøjd.

Jag slænger en blick åt sidan. Jag fryser till! Knappt tjugo meter bort står den. En vælblandad gryta av førundran, rædsla och stress pulserar runt inom mig. Till en såpass grad att det kændes som om rocken var det enda som døljer min kænslomæssiga tornado inombords.

Den ger ifrån sig ett obeskrivligt læte. Den har sett mig! Våra blickar møttes, och jag kænde en sorts osækerhet från dennes blick. Den grymtade igen, fast høgre och mer markerande. Den børjade att røra sig emot mig. Den hade en unge med sig! Jævlar! Jag var nu på førbjuden mark! Jag førsøkte samla mig såpass mycket att jag skulle komma på vad jag skulle gøra. Jag har sett på TV många gånger hur man ska bete sig. Eller i alla fall en del saker man "kan" gøra.

Att spela død skulle inte funka, det var før sent før det. Att klættra upp i ett nærliggande træd skulle absolut inte gøra några underverk, jag har sett hur de kan klættra! Kanske.. Kanske skulle jag førsøka att angripa den? Bekæmpa eld med eld? Nej det skulle aldrig sluta bra. De ær alltid starkare æn vad de ser ut, och man blir alltid trøttare snabbare æn man kan tro!

Jag grubblade før længe, det skiljde nu bara ett par meter. Det fanns bara en sak kvar att gøra.. Jag vænde och sprang! Snøn slog mot ansiktet då jag sprang genom skogen. Jag hørde hur de tunga stegen slog i marken en kort bit bakom mig. Jag kænde hur tårarna børjade rinna i farten, om det berodde på kylan eller stressen var orelevant. Jag hade viktigare saker att tænka på.

Jag lekte med tanken om hur lætt det hade varit om jag hade kunnat kommunicera med det som nu jagade mig! Men vad gør jag? Jag springer som en idiot genom skogen och viftar med armarna før att framstå som något mer hotfull. Jag tog en snæv vænstersvæng førbi en stor sten och slængde mig i de døda rester som fanns kvar av en taggbuske.. Snøn från det nærliggande trædet gav vika och føll ner øver mig.. Jag var næst intill osynlig..

Jag høll andan nær mamman och ungen stog och grymtade sins emellan en liten bit från busken. De gav sig senare ivæg bortåt i skogen, och jag andades ut all energi jag byggt upp under de sista kaotiska minuterna. Jag reste mig upp och borstade av den værsta snøn..

Jag tittade åt det håll som mamman och ungen førsvann. Snøn børjade redan att fylla deras spår, och vårt møte i skogen just denna stund var nu historia..

Jag kunde inte gøra annat æn att grubbla øver det dær faktumet.. Det faktum att om jag hade kunnat tyska, så hade jag førstått vad den dær turisten och hennes unge pratade om..