There will be significant changes in our world.

Klockan 12 i morgon kväll så är det 9 år sen man trodde att världen skulle gå under. Ler sniket för mig själv när man föreställer sig alla domedagsprofeter som satt i sina bunkrar och mer eller mindre skrek ut alla möjliga "kom och hjälp mig" fraser som den heliga skriften har att erbjuda. Bara för att sitta i en sorts pinsam förundran och tystnad när inget hände.

Domedagen är nu 9 år försenad, och likt när läraren inte dyker upp inom en kvart efter att lektionen börjar, så sticker alla och fortsätter med sitt.

I morgon avslutas ännu ett år och en ny era tar sin början. Många är uppspelta över sina planerade nyårslöften som ändå kommer att läggas på hyllan runt den 20e januari. Då har det gått såpass långt att man kan vara nöjd med sina bedrifer. Men man har även insett att det är långt kvar på året.

Jag gav mig själv ett löfte ett par minuter före 12 slaget för snart ett år sen. Fråga inte vad det är, för jag har ingen aning. Antar att jag glömde det runt den 20e... Mitt löfte i år är att inte ha några löften eller krav under 2009. Visst låter det som om jag inte lyckas med något. Men jag vill se det som att jag faktiskt för första gången kommer att lyckas med att hålla mitt "löfte".

Gott nytt år på förhand!

I'm sorry for my lack of manners, but I'm not used to escorting men. ~ Albert Wesker.

Närmaste ingång? Utgång eller ingång?

Vill bara poentera att det här dygnet började lite annorlunda. Jag tittade på 4 Beckfilmer inatt. Så när jag av ren reflex tog på min Gunvald Larsson tröja i morse så fick jag nästan migrän. Tror nog att jag mumlade citat ur filmerna för mig själv när jag fixade frukosten.

Dagen idag var redan planerad. Idag var det dags för Ikea. En massiv affärskedja som jag inte unnat min närvaro på bra länge. Det roliga med stort R var att jag skulle dit med Mimmi. Liksom Knalleland så utgick jag från att det skulle bli roligt och speciellt. Som vanligt, så hade jag rätt...

När Mimmi väl hämtade mig efter att ha gjort en tvärsväng rätt över vägen som kunde gjort vilken stolt stuntman somhelst grön av avund, så bar det iväg mot den stora blågula affären. På vägen dit så pratade vi som vanligt om allt viktigt mellan himmel och jord. Såsom "fula" stoppljus. 65 på 70 vägar, "var är golfbanan?" (återkommande fråga) och åter igen 65 på 70 vägar (Tro mig, man vill inte köra i 65 på 70 väg framför Mimmi).

När vi kommer fram till Ikea och dess 43 fotbollsplaner till parkeringsplats så uppstår följande dialog:

Jag: Titta. Där finns många parkeringar!
Mimmi: Ja. Men jag vill parkera närmare ingången.

Det argumentet hade jag faktiskt köpt om inte Mimmi bjudit på den perfekta avslutningen:

Mimmi: Vart går man in? Vart är närmaste ingång, är det utgången?

I rest my case som det så fint heter. Det var bara att parkera för att sedan gå in i den massproducerade affärskedjan.

På övervåningen fanns det "ikea-kundvagnen" och de gula påsarna(som för övrigt ser dumma ut om de vänds ut och in). Vi tog dock ingen av dem. Mimmi ville ha en korg. Ja, här ställer vi krav! Jag tror jag han ta 3 steg och ett halvt andetag innan Mimmi hade fastnat för ett litet bord med en smashad dator på. Medan Mimmi tittade på bordet och sa hur praktiskt det kunde vara till hennes soffa så försökte jag komma på varför de hade en mer eller mindre krossad laptop på bordet. Att ha såna skyltexemplar i en affär vars största målgrupp är barnfamiljer med överaktiva barn är kanske inte så bra.

Vi hittade en "karta" över våningen. Jag antar att den såg ut som det hade gjort om man hade bundit fast en pensel i svansen på en katt och kastat in den i ett torkrum med vita lakan. Så med andra ord så var den lika pålitlig som ett norskt bäst före datum.
Övervåningen var ganska händelselös och lugn. Det enda nämnbara var min idé om att liksom Ikea ha sin soffa monterad på väggen och Mimmis konstanta "naaaaw" när hon hittade en filt eller täcke som i mina ögon liknade en isbjörn vars liv fick ett abrubt slut. För att sen efter 3-4 meter hitta en till filt. Precis! Ett till "naaaaw".

På nedervåningen var det mer livat. Där är det mer lösa saker som bara är att plocka på sig! Vi gick genom hela undervåningen (även denna hade kattsvans kartan) och när vi väl kom närmare kassan så säger Mimmi: Va? Är vi redan klara?! Tro nu inte att hon är tankspridd (...) det är mer så att hon blev smått imponerad och överaskad av att hon kom igenom en så stor affär med så mycket småsaker i hyllorna på så kort tid. Tro mig, jag blev också lite överaskad!
Snabbkassan(gör det själv kassa) var en ny erfarenhet, och liskom alla andra gånger man bär på massa saker så är jag rädd att larmet ska flippa och skrika ihjäl mig när man går ut.

Vi hittade till Ikea, men knappt hem. För att komma hem från Ikea, måste man hitta Ikea igen. Vi lämnar det där!

Åkte och köpte pizza och hamnade i Skephult för att se sista halvan av Number 23. När Mimmi väl skulle köra hem mig igen kröp det fram att hon skulle köpa nåt på hemköp. Inte godis, men något. Så jag följde med dit för att se till att det inte blev något godis! Notis till alla: Det är inte fint att gå in i en butik själv. Ha alltid någon med dig när du handlar! - Moving on! Det blev glass, rosa strössel och chockladsås med rester av senaste numret av Aftonbladet(eller var det Expressen). I kassan när den "otrevliga" (såg sån ut i alla fall) kassörskan frågar om hon ska ha kvittot så svarar Mimmi: Nej, du kan behålla det! ... Det i sig låter normalt eller hur? Men det var tonfallet hon hade som gjorde allt! När hon sagt "Nej, du kan" så höll jag mer eller midnre andan! För hennes tonfall fick det att låta som om hon skulle säga nåt som man gärna viljat ha på film! Jag vet inte vilket som var dummast. Att jag fakiskt trodde att hon skulle säga nåt "mindre trevligt" eller det att jag började skratta åt det själv på plats!

Sen blev det jetfart hit för att sedan åka hem igen med den döende glassen i baksätet! Kvällen i sig sen har jag spenderat med att "leta upp" och skicka 12(rekord tror jag) låtar som jag lovade att göra!

Nu när jag väl sitter här och ser över vad jag skrivit så blev jag törstig. Kanske ska gå ut i köket och hämta något att dricka.

Men frågan kvarstår; vilken ingång är närmast? Ingång eller utgång?

My Rebirth... ~ Ett Minne och ett Syfte.

Under min rast idag så passade jag på att uppdatera mig lite vad det gæller bloggar och liknande. På grund av en pløtslig kænsla och en del tid att førdriva så børjade jag att læsa mina egna inlægg en bra bit tillbaka. Allt från berættelsen om apelsinen till upplevelsen med grannen med æpplena i skogen skrollades førbi mina øgon.

Till slut kom inlægget som markerade en førændring. Inlægget som verkligen markerar min øvergång till førnuftets bana. Ett inlægg dær jag formulerar mig kring det hær med ødets ironi och orættvisor i vardagen. Ett inlægg som påverkade mig sjukt mycket, om inte annat nær jag skrev det. Ett inlægg som kom till efter någons død.

Jag minns dagen efter jag fick reda på det som om det vore igår... Det var en rætt varm dag i somras. Jag satt på en sten i trædgården och tittade ner øver ængen och skogen på andra sidan bæcken. Græset rørde sig lætt i vinden. Jag minns hur jag pratade en bra stund med Mimmi om det. Hur hela grejen med att ignorera vardagen var som en naturlig del av min personlighet. Att bara "vara" hela tiden utan att egentligen leva. Många filmer tar upp det hær temat. Men alltfør få respekterar den tid man har. En del vet om den, men førstår den inte!

Jag gick en vænda i skogen den dagen. Funderade øver mitt liv och andras, øver værderingar och prioriteringar. En førnuftets røst har alltid spøkat i bakhuvudet, och har ibland underlættat vissa situationer eller val. Men inte så mycket mer. Jag var irriterad... På framførallt mig sjælv. Chocken jag kænde nær jag fick reda på personens død var ett bevis om något! På att jag inte ræknar med att vadsomhelst kan hænda nærsomhelst.

Jag svor att aldrig mer vara så oengagerad i vardagen och livet. Att inte se på vardagen som den kunde vara, utan som den faktiskt ær. Att se sig sjælv och allt annat ur alla vinklar. Att kunna "se" och førstå æven det som inte ær fysiskt nærvarande. Førnuftet i bakhuvudet gjorde sig mer påmind æn någonsin tidigare. Dess påverkan på mitt tankesætt var speciellt. Som om det "undantrængda" førnuftet blandade sig med mitt vanliga "målande" tankesætt. Tankarna brottades kring æmnet før att sedan om man vill dramatisera enades och talade i samklang ut fyra væl valda ord.

Now... We are one!

En ny era tog den dagen sin børjan. Dagen då jag helt och hållet valde att anvænda førnuft och logik som vægvisare i vardagen. Jag kom hem igen efter en stund. Fortfarande smått "berusad" av sjælvinsikten jag upplevt. Samma kvæll skrev jag "det" inlægget. Och efter det så har det fortsatt...

Det var då. Nu ær nu och då var då som jag brukar sæga. Man ska inte væltra sig i det som hænt, før det gør ingen nytta. Men man ska inte heller førtrænga det! Det som har hænt ær grunden før det som fortfarande væntar. Men som sagt, det ræcker inte med en grund. Man måste gå framåt. Men med ett steg i taget! Hellre ett långsamt steg framåt æn två tillbaka...

Ursækta sentimentaliteten. Men det var en sån dær tænkardag idag, och jag kænde før att få ur mig lite ord innan jag ska sova. Hoppas det var vært någon minut i alla fall.

Var glada før det ni har.
Længta inte efter det ni inte har.
Och sakna inte det ni har haft.
Var den ni ær, nu nær ni kan.

~ Robin B. - Inspirerad, och glad øver att få komma hem!

Silence of the Lambs.

Jag brukar att undvika riktigt sentimentala inlægg. Framførallt de som verkligen bara handlar om mig. Men idag tænker jag gøra just det, med øverflød dessutom. Dagens hændelser gør det hær datumet legendariskt!

Jag har utvecklat ett speciellt "tankesætt" som gør att dagarna verkar gå fortare. Eftersom de flesta dagar føljer samma rutiner vad det gæller raster och sånt så ær det lætt att følja det hær mønstret. Men inte idag. Før idag var dagen då Anzett visade en sida jag aldrig trodde jag skulle få se.

Efter att ha kalibrerat barometrar(tænker inte førklara det før jag vet knappt ut eller in sjælv) och sen ætit så børjade allt spåra ur. Nær jag tvættade av hænderna så kommer en av de som jobbar på kontorsvåningarna. Hon tittar på mig och sæger att jag inte fått min julklapp æn.
Efter att ha fixat tankarna och faktiskt førstått vad hon sa så gick jag med henne længs korridoren till receptionen.

Det som jag fick se dær var ovæntat om något. Jag anvænde all øverskottsenergi till att inte bryta ihop totalt. Dær iklædd værldens løjligaste leende och en ænnu løjligare tomteluva stog Anzetts VD. Han gav mig ett jættepaket och ett kort. Det førsta som slog mig var att det var det klassiska føretagsjippot i lådan. Antingen en skål med føretagsloggan på eller en skulptur av nåt slag som man ændå inte ser vad det førestæller. Det fanns bara ett sætt att hantera nyfikenheten som bredde ut sig som ett lågtryck. Jag var helt enkelt tvungen att øppna lådan.

På væg till omklædningsrummet så møtte jag produktionschefen... Som var utklædd till komplett tomte. Vad ær det hær før dårland egentligen?! Hela firman har førvandlats till en julpjæs på lågstadienivå inom loppet av ett par timmar. Men det var oviktigt. Lådan med skålen/skulpturen/badlakanet etc. var viktigast nu!

Jag satte ner den på golvet, tog bort flærpen och øppnade locket!

Eftersom inget av de exempel jag drog var i lådan så ersattes allt med en bisarr och speciell tystnad... Nånstans kunde man høra en syrsa, vilket i sig ær illa eftersom det inte finns syrsor såhær års. Innehållet i lådan gav kænslan att man var med i Saw, Gudfadern och Silence of the Lambs samtidigt.

I lådan låg ett... Ett... Lår från ett får... Ett massivt stycke køtt som fortfarande såg ut att kunna sitta på nån stackars trebent høg med ull låg mitt i lådan. Hade den kunnat "titta" på mig så lovar jag att den hade haft ett sorts "...... Vadå?" uttryck.

Så... Hær ær jag, två dagar från hemfærd, med ett halvt får i en låda... Hittar ni på då?

Defy your instincts!

Varfør ær vi ("vi" i det hær fallet ær mænniskan rent generellt) så rædda før att vara annorlunda? Det syns øverallt. Framførallt bland unga. Før førsta gången på længe så vill och behøver jag anvænda det hær ordet igen; Det syns tæmligen væl på fjortisarna. Dessa pastellfærgade zombies som har speglar på naglarna och luft bakom pannbenet.

Det finns till och med en artikel om fjortisar på Wikipedia nu! Dær beskrivs de som en åldersgrupp som ær i desperat behov av att "vara inne". Hur de samtidigt vill vara unika och speciella och framførallt "vuxna" och mogna. Ær man verkligen så speciell om man tillhør en vældiskuterad grupp som finns øverallt? En klassisk kommentar som gør att man vill førvandla nærmsta møbel till kaffeved ær; "Mehh, jag e inte som alla andra i min ålder!"

Det roliga ær att alla som vill vara unika samlas i grupper (dærav førsvinner charmen med unik). Så længe det finns mer æn en grupp så kommer alla parter att vara "inne" bland sina egna, och "utanfør" om man frågar de andra. Så egentligen så ær det ganska meningsløst! Jag føredrar att man ær den man vill. Før att man sjælv vill och inte før att man førvæntas att ta parti før någon eller något.

Dessutom. Førestæll er att hela landets befolkning var exakt likadan. Att allt och alla var lika populæra och "coola". Åk då en tre timmars bilfærd nordvæst om Gøteborg så ær du i Norge. Då ær helt pløtsligt "Jævla svenskar" ett återkommadne uttryck.

Hur ni æn gør så ær och førblir ni annorlunda! Inne ær man eftersom man ær unik med att vara den man ær. Inte før att man førvæntas vara det, utan før att man vill vara det!

The Way of Reason.

Jag vet inte vad jag ska sæga ærligt talat... Mænniskor ær verkligen unika med sina kænslor. De kan ses som både en førdel och en påfrestning.

Jag brukar sæga att man inte kan bestæmma øver sina kænslor. Det man kænner ær ett faktum. Dæremot kan man bestæmma øver och framførallt kontrollera ens reaktioner på dessa pløtsliga kænsloutbrott. Jag har lovat mig sjælv att aldrig falla offer før mina egna kænslor igen. Jag sæger verkligen inte att man ska isolera sig sjælv. Men om jag vill kunna finnas dær før den som førtjænar det så måste jag hålla mina egna konflikter i schack først.

Man ær sin egen størsta fiende heter det. Kan man før mycket om sig sjælv kan man lætt drabbas av sjælvførakt och se problem och motstrævan i allt.
Jag har den førdelen att jag inte kænner mig sjælv såpass mycket att det kan "skada" mig. Den uppgiften har Mimmi fått. Låter konstigt før vissa kanske. Men hon kænner mig bættre æn jag sjælv gør. Dærav ær hon den jag pratar med nær det væl ær nåt jag inte kan sætta fingret på sjælv. Før hon vet vad som ska sægas før att reda ut allt. Dærav ær det henne jag finns dær før på de sætt jag kan.

Det jag vill komma fram till ær att nyckeln till att løsa allt vad kænslomæssiga konflikter heter ær att liksom Davy Jones lægga sitt hjærta någon annanstans (Ta det før fan inte ordagrant och testa nu). Jag har emellertid konstaterat att man inte kan fatta beslut med hjærtat eller hjærnan. Som jag sagt en del gånger nu; "Hjærnan och hjærtat jobbar svart ihop". Jag jæmfør mitt eget tankesætt med en åskådare. Før att ha kontroll måste man se allt ur alla vinklar. Æven sig sjælv. Så det ær som att titta på skræckfilm. man sitter i soffan och rent av skriker "gå inte in genom dørren", før att sedan sucka fram ett skræckslaget "Gah, idiot" nær den yppiga skådisen springer rætt i armarna på en mørdare som næstan alltid ær minst två meter lång...

Tænk med førnuft och logik. Inte med hjærtat eller hjærnan... Før då tar kænslorna øver tænkandet innan man vet ordet av.

"Jag tycker att det kænns rætt!"

Den som sæger så har redan hamnat i korselden i det krig som førnuftet och kænslorna før mot varandra. Ett krig dær många automatiskt tar kænslornas parti bara før att det verkar rætt "før stunden".

Kriget mot enkelspårighet, och att førslavas av sina egna kænslor och sinnen fortsætter. Jag står på førnuftets front. Okuvlig och beslutsam. Så som jag sa till killen från Røda Korset så kan det ske en førændring så længe den børjar någonstans. Sanna mina ord! Dagen skall komma då jag blickar ut øver spillrorna från kaoset. Då tænker jag kasta mitt "førnuftets sværd" till marken, falla på knæ, och ta mitt førsta djupa andetag i en værld dær alla vet vad de håller på med.

World at War... 280 kr tack!

Min syn på værlden ær min borg. Min hængivenhet ær min tron. Førnuft och logik ær mitt sværd. Det ær en mørk period. Min borg attackeras från alla håll och kanter av de som inte delar min vision. En cirka 90% av resterande mænniskor, varav større delen ær yngre och virilare æn mig. De har liksom dumma hundvalpar mer energi, och kan springa runt och vara i vægen mer æn vad jag orkar med. Den størsta skillnaden mellan dem och hundvalpar ær att jag aldrig skulle sparka en hund...

En del av mænniskorna hær i Norge och i min allmænna nærhet ær som de dær zombiehundarna i Resident Evil. Man sparkar dem mer æn gærna bara før att komma førbi.

Varfør ær mænniskor så jævla trångsynta och enkelspåriga?! Jag har under den sista tiden sett mer æn vanligt hur en del beter sig och uppfør sig på diverse sætt før att det "førvæntas" av dem. Men så sent som i førrgår så råkade jag ut før højden av enkelspårighet(?), och ænnu en dødsfiende lades till på min svarta lista. Næmligen norska taxichauffører.

Nyckeln till att inte bli "lurad" av en sån dær ær att sæga vart man ska med kraft och beslutsamhet i røsten. Før då utgår de från att man vet vart man ska och att man troligen varit dær førut. Denna gången gjorde jag dock inte det... Ett misstag givetvis. Den lilla kvisslingen kørde førbi den snabbaste vægen till Anzett och tog en længre omvæg før att dra in ytterligare ett par siffror på dagens kørschema. Två saker(snarare tre) hindrade mig från att fråga vad fan han høll på med.

Før det førsta så skulle det inte gøra nån somhelst nytta att skælla på honom, eftersom han ændå inte kan vænda på biljæveln mitt på vægen. Før det andra så hade han mage att ringa någon på sin mobil. Jag antar att det var før att førsøka nochalera min blick och antagligen vetskapen att jag visste den egentliga vægen. (Før det tredje så tittade jag surt på honom med hat i blicken och troligen ryckningar i øgonvrån. Antar att det bidrog till att han ringde någon. Før att nån skulle høra om jag slog ihjæl honom på plats.)

Vart ær værlden på væg egentligen? Inte nog med att jag har fullt upp med att førsøka øverleva i en værld som styrs av kanal 5s JC reklamer. Nu blir man førådd av folk som tar betalt før att gøra nåt som jag egentligen kunde gjort sjælv!

Det enda som var positivt med hela grejen var att chaufførens mustasch påminde om en otrimmad terrier... En zombieterrier...