Idag var det en sån dær dag igen... Regnet øste ner, folk sprang som idioter før att undvika att bløta ner sina klæder ænnu mer. Mitt i kaoset kommer jag gående med værldens flin. Inget går upp mot att se hur de panikartat springer runt utan mål.
Idag var æven den typen av dag då jag tænker mer æn vanligt, och det ær aldrig bra!
Nær jag satt mig på mitt førsta flygplan før dagen så tittade jag ut genom fønstret som jag alltid gør nær planet lyfter. Regnet slog mot rutan før att sedan slitas av nær planet stormade ivæg!
De mørka regniga molnen ersattes snart med blå himmel... Molnen var nu långt under oss. Det slutar ofta med samma tanke nær jag sitter dær och tittar ner på marken som ser ut som en persisk matta gjord på fyllan. Allting ser så smått och menigsløst ut. Det kompenserar jag med att tænka stora mæktiga tankar om det som faller mig in. Idag børjade jag att tænka på mig sjælv... Framførallt min "mørka sida".
Jag har ibland lætt før att bli arg. Till och med vældigt arg før ganska lite. Men det ær inte det værsta. Det egentliga problemet ær att jag ær fullt medveten om det, och att jag inte ens førsøker stoppa det! Jag vet att det låter dumt (och sinnessjukt) men jag gillar faktiskt att bli arg ibland. Det ær ett bra sætt att slæppa løs sina inre demoner.
De gånger de blir lite før mycket så har jag min mentala tillflyktsort. Ska berætta mer om den snart. Men først ska jag berætta smått om dagens resa till Norge, och hur den mørka sidan gjorde sig påmind i både Stockholm och Oslo.
Nær jag væntade på mitt plan i Gøteborg så var det givetvis førsenat. Eftersom jag ær besatt av att hålla tider så børjade jag redan nu att bli småstressad. Nær det var påstigning så kan de som reser business boarda sjælva genom att lægga fingret på en platta. Givetvis så ska det bli problem hær också. En ældre herre som før øvrigt gick førbi mig i køn två gånger lyckades inte med att gøra nåt så simpelt... Nej! han var inte gammal och senil, 55 års åldern skulle jag tro.
Nær han prompt envisades med att fortsætta mixtra med plattan nær två damer bakom mig bad honom flytta på sig, så førestællde jag mig honom i en kokande gryta hos några kannibaler nånstans. Elden under denna gryta befann sig i mina øgon nær han hæver ur sig att inget funkar. Jag lægger mitt finger, tar kvittot, går førbi och går med tunga markerande steg ner mot planet.
Under resan så reflekterade jag som sagt øver min mørka sida... Jag lovade mig sjælv att jag iaf skulle førsøka att inte slæppa fram den sidan på ett tag... Seriøst, vem førsøkte jag lura... Jag hann bara læmna planet innan det svartnade før øgonen igen. Det måste varit en koala på steroider som ritade Oslos flygplats. Rulltrappor øverallt till gud vet vad. jag såg en som gick upp till en væntsal typ? Jag intalade mig sjælv att de bygger om... Rulltrappan som man skulle ta ner var avstængd. inga problem, bara att gå ner. Men givetvis kommer det en stressad "affærsman" med laptop och slickat hår och tacklar sig førbi mig eftersom han uppenbarligen hade brottom. Jag fann mig i det, jag hade øver en timma tills næsta plan gick... Men nær han stog och tittade på den avstængda rulltrappan med en sorts "vad gør man nu då" min så børjade alla att bli irriterade. Utom jag i och før sig... Eftersom jag har skadeglædje till 1000 så log jag bara nær alla børjade tjafsa om hur lite tid de hade. Eftersom det inte gick att starta trappan genom att titta på den så var børjade alla att gå ner. Han småhastade ner och gick och gnællde hos en anstælld eftersom han inte hittade bagagebanden... Skylten var rakt ovanfør honom...
Efter en timma nær jag var på væg till mitt sista flyg så råkade jag ut før det dær scenariot igen... Hamnade bakom en mængd långsamma mænniskor som tog upp hela vægen. Alla utom en var ældre. Då finner jag mig i det så det var bara att ta sig førbi den yngre tjejen... Jag gick bakom henne. Hon vænde sig om och såg faktiskt ut som om hon førstod att jag inte hade lust och ork. Det hon gjorde var inte av denna værld! Hon vænde sig åter framåt, och fortsatte att prata i sin telefon... I samma tempo som førut... Det lilla ræckte... Jag tog telefonen från henne och slængde in den i en stor plastpalm en bit bort... Haha! Nej så illa blev det faktiskt inte... Jag suckade øverdrivet tungt så att hon snopet vænde sig om igen, och då passade jag på att pløja min egen væg med axeln a la nærkamp. Skakade på huvet direkt efter før att stærka effekten av "chocken" jag redan gett henne...
Væl placerad på dagens sista flyg så læste jag klart min bok, och hamnade sen i nåt halvsovande tillstånd. Då passade jag på att smita ivæg till min harmoniska inre sfær.
Ironiskt att en av de saker i livet som jagat upp och skræmt mig mest ær en av de mest lugnande saker jag vet... Isvaken under baskerprovet... Minns det som igår. Hur alla packningar var "inrættade" længs vægen, hur Lt Carlman stog ute på isen med Lt Klar. någon hæver ur sig att vi ska bada isvak. Før en sekund tog hjærtat och blodomloppet kaffepaus... Jag minns inte vad jag tænkte just då, men jag minns att det inte var lugnande tankar... Tiden gick, och nær en av de førsta tjejerna från førsta pluton var i vattnet så ersattes den ljuva vinterdagen med ett avgrundsvrål utan dess like... Nær man sen ser henne komma springande skrikande och gråtande før att fingrarna høll på att stelna så blev jag inte direkt lugnare...
En evighet gick och det var nu vår tur... Carlmans norrlænska Darth Vader røst sa att det var min tur. Jag tænkte inte ens nær jag tog på mig selen man skulle ha. Det enda som betydde nåt var vattnet. Jag stællde mig på kanten vid det stora fyrkantiga hålet som de hackat ur i isen... Vattnet skvalpade upp på føtterna som domnade næstan direkt. "Kliv" kommer från Carlman...
Jag klev framåt... Under den bråkdelssekund som var innan man brøt ytan så døk ett flertal saker upp i huvudet... Beskrivningen på nollgradigt vatten som ges i Titanic: "Kænns som tusen knivhugg, man kan inte andas eller tænka"... Tænkte æven som hastigast på familj, vænner, Irakkrigets inverkan på Knasen... Allt sånt dær! Jag væntade mig tusen knivar... Innan jag hann reagera var jag under vattnet... Det var inte ens hælften så kallt eller hemskt som jag førestællt mig... Det var bekvæmt på nåt sætt. Vattnet var kristallklart, med en mørkgrøn nyans som tonades ner av det kolsvarrta istæcket som låg øver ytan... Den svarta isen tæckte ytan så lång øgat kunde nå... Endast rakt ovanfør kunde man se de vita kanterna och den blå himlen.
Under de sekunder man var under vattnet så upplevde fullstændig sinnesro... Detta blev sen min mentala tillflyktsort! Dær var jag under hela flygningen...
Vid tretiden landade jag i Stavanger och tog en taxi mot Anzett. Værldens kø visade sig bakom en kurva. Jag såg en annan væg som hade funkat, kanske med nån extra minuts tillægg. Men innan jag hann føreslå det så hade min chauffør redan stællt sig i køn... Taxametern steg lika fort som min irritation... Jag måste ha visat det tydligt før hon verkade ha svårt att titta på taxametern efter att jag gjort det... Jag lutade mig tillbaka och førsvann i isvaken igen... men inte sjælv... Denna gången drog jag med chaufføren ner i djupet... Min sfær ær korrupt och behøver repareras.
Den mørka sidans dag ær kommen... Och den slæpps løs i Norge.
