"Han kan skämta också!" :D

Helgen som var har varit efterlängtad bra länge. Min 22:års dag närmar sig och det var sen tidigare bestämt att den skulle firas med Mimmi och Elina och kanske en eller två till i Borås. Resultatet var att alla som var inplanerade att komma, kom dit! Med andra ord så var helgen lyckad redan innan den börjat!

När jag åkte in till Borås i lördags så var jag nervös. Riktigt nervös till och med. För det första så var jag väldigt nyfiken på vad Mimmi och Elina hade kokat ihop, men framförallt så var det lite små pirrigt - sa JAG "pirrigt"? - att äntligen träffa Mats från Stockholm. Efter att ha hört en 'hel del' om honom under det gångna året så var det - för mig :) - en stor grej att faktiskt träffa honom 'irl'.

Mina förväntningar visade sig vara helt rätt. Trevligare kille får man leta efter. Att han faktiskt kunde komma ner till det här, var ett av de större plussen i kanten med hela helgen! Sen var Mimmis bror där med, och eftersom han är minst lika skön så var det många skratt under kvällen i köket. I vardagsrummet var det mest en massa gapande eftersom Elina höll på att krossa teven när de spelade på Wii:n. Tur att inget gick sönder. Och som Mimmi drömt dagen innan, så var det inte jag som förstörde teven!

Mimmi och Elina - trots att jag hatar det och det påminde Mimmi mig om :P - hade skaffat två presenter till mig. Det ena var ett spel till Ps3:an, och att de lyckades välja det av alla spel som finns, visar att de kan mig, och vet vad jag gillar! Den andra presenten gjorde nåt som jag inte känt på samma sätt på bra länge. Jag blev rörd, väldigt rörd! Jag fick två stenhjärtan, med orden: du har fått våra hjärtan. Jag blev så rörd av det att jag kontrade med en kommentar i min unika stil. 'Haha ja, de är ju gjorda av sten ;)'. Nu ligger de framför mig vid datorskärmen och Jigsaw. Middagen var top-knotch! Mimmi gjorde sin klassiker och sitt stjärnskott. Hennes basilikakyckling! Den med vitlökssås, kulpotatis och sallad är något av det bästa jag ätit!

Efter en massa skrattande, Wii, och tomma flaskor så åkte vi ner till stan en sväng. Väl där så var det klassikern när man är ute. Skriker 'VA?!' efter varje mening nån säger, tappar drinkar (Elina), tappar sig själv (... Elina igen) och framförallt kort. En massa kort. Det hör till!

Hemresa! Samma taxichaufför hämtade oss, vilket Mimmi blev jätteglad för! På vägen hem så pratade jag med chauffören och hon sa till mig, och jag citerar: 'Utan såna som du, vore jag arbetslös'. Jag var lite för paff och full för att ens komma med nån sorts comeback. Så jag sa helt enkelt inget. Bara log lite tvivelaktigt som om jag förstod poängen.. Väl hemma blev det lite efterfest i form av armbrytning och mer skratt!

Sen följde jag och Jonas med till Elina och höll på från 3 på natten till runt 7 på morgonen att mobba Elina med tjejklichér. Det bästa var att av alla oss 3 som var där, så var det hon som skrattade mest. När vi väl vaknade efter att inte ha sovit alls så mådde man sådär. Jag var som vanligt inte bakfull utan bara hungrig, fast utan aptiten. Jonas var yr, och Elina mådde nog sämre än sämst.. Gick sen bort till Mimmi och åkte med när hon skjutsade hem sin bror. Sen var det dags att låta Mimmi vila bort sin bakfylla. Så jag vek av ner mot stan och åkte sen hem! Trots hungern så log jag hela tiden, efter den bästa helgen på länge.

Mimmi och Elina, tack för allt ni kokade ihop! Allting var lyckat, och inget kunde blivit bättre! Efter allt ni fixade så märker man tydligt att jag har min plats hos er. Älskar er!

Mats! Vägrade väcka dig innan jag stack hem eftersom du mådde som du gjorde. Skrattar fortfarande åt en del av korten. Du var riktigt på lyset när kameran kom fram. Lyckliga vi som lever i en tid där man får allt på bild! :P Vi ska se till att du är tillbaka i Borås snabbast möjligt! You have my word..! Jonas! Tack för dissandet av alla tjejer hela natten! ;) Du var bra kvick vad det gällde att prata och det är alltid kul! Nästa gång alla är samlade ska det bli minst lika roligt! Och ingen ska få klå mig i armbrytning då heller! ;)

Prepare yourself!

Helgen var lyckad. Utan tvivel den bästa på länge! Måde sådär 'lagom' bra igår, men det var det värt. Den fulla uppdateringen kommer lite senare idag. När jag samlat ihop mig lite igen!

Mimmi, Elina, Mats och Jonas, tack för den bästa helgen på läänge!

Uppdaterar strax!

La Vita Nuova

Jag får höra att jag är destruktiv. Att jag är negativ och cynisk.. Jag får gång på gång höra att jag har muskler som en gud.. Hahaha! Det var nästan kul..

Jag har tydligen konstiga intressen.. Nu vet jag inte vad som menas med det, för det enda jag gör som kanske inte alla jag känner gör är att köpa och samla på diverse saker. Saker som jag prompt importerar från utlandet. Är det för att hävda mig? Nej.. I så fall hade jag burit omkring på grejerna, hoppat upp och ner, och vrålat 'Kolla vad jag har, kolla vad jag har'!

Orden 'Haha, du är konstig/annorlunda' är precis lika givande som om jag skulle fått en skrevspark första gången jag träffade någon.. Det blir en sorts chock för stunden, och smärtan gör att man lite halvdant kravlar sig därifrån i 'spillror'.. Sist jag fick höra det, så sparkade jag dock tillbaka först, och sa: 'Många säger sällan vad de verkligen tänker. Jag säger alltför ofta vad jag tänker, se mig som ärlig i stället för udda'. Inte helt oväntat så tog samtalet slut där.. Hon blev tyst, och det har inte kommit på tal igen.. Mitt tankesätt har ändrats radikalt under de år som jag inte hört av människan. Men inte mina principer..

Och det här med att jag är destruktiv.. Vad fan är det?! Jag är människa tyvärr. Det ligger i min natur att vara destruktiv. En människa kan inte bygga eller skapa något utan att någon annan ska ta saken i egna händer och göra det överdrivet och slutligen banalt eller rent av idiotiskt!

Som sagt, på 1960-talet så satsade amerikanska - givetvis - militären på att skapa ett militärt datanätverk som skulle göra kommunikationen mellan förläggningar och trupper världen över lättare och mer effektiv.. Men som alltid kommer det nån 'The People must know the truth' freak och får idéen att göra nätverket åtkomligt för alla. Därav föddes WWW, the World Wide Web (Internet för den som fortfarande inte är med).. Var det bra? Visst, man kan med ett par klickanden få reda på vad somhelst närsomhelst utan problem. Man kan hålla kontakten med människor som bor på andra sidan jorden och vissa kommuner på månen..

Men alla hackers då? Alla finniga tonåringar som sitter i en gammal källare och programmerar virus som förstör datorer och skickar fula påskkort till alla email kontakter. Alla idioter som låtsas vara nån annan på nätet.. Internets slogan borde vara 'Trust No one!' Eller "Trust No 1" för att göra det lite futuristiskt och 'hipp'.

När Alfred Nobel uppfann dynamiten så sa han att "med detta blir krig överflödigt".. Inte direkt. Den gav upphov till saker som Atombomben, eftersom den väckte nya ideér i alltför briljanta sinnen.

Så till den som säger att jag är destruktiv, tänk om.. Jag ligger helt enkelt bara steget före och är där allt ändå hamnar till slut. I kaoset!

Monkey Business!

Jag kan leva med att jag blir tillfrågad om jag är 30.. Det är bara en tragisk touch i en diffus vardag. Det jag dock inte förstår är varför folk beter sig som om jag är sjukt förälskad i deras handväskor och tillhörande plånböcker.. Eller är det en sorts trend? Att hålla krampartat i sina väskor etc och att gå i en halvcirkel runt mig med en sort åh-jag-vet-nog-allt-vad-du-vill-ha-men-du-kommer-få-ansiktet-fullt-med-pepparsprej-om-du-så-mycket-andas-åt-mitt-håll-igen min.

Ser jag elak ut? Ser jag ut som en ligist? Det verkar verkligen som om jag är Fan själv i vissas ögon. Men sånt smicker funkar inte på mig när man i samma sekund blir behandlad som en förrymd labb-apa.. För ett tag sen när jag var ute och gick - hade rocken, bara för att förtydliga effekten - så gick jag förbi en pappa som var ute och gick med sin son och dotter. Klassiskt scenario, med dottern på axlarna och sonen småsprang ett par meter framför..

Då kommer jag där.. Robin Bodin, Lucifer eller kanske Hitler, inte fan vet jag.. Hursomhelst så gick jag förbi, i min egen halvt om halvt stressiga takt. Pappan springer då 'diskret' fram, tar tag i sonen och föser honom bakom sig och säger nåt i stil med 'håll dig nära mig'.. Hade jag varit 100% svensk så hade jag antagligen gjort det som de flesta svenskar brukar göra.. Nämligen ingenting, låtsas som om det regnar.. Men den minimala hundradel av mig som långt tillbaka är fransk tände till och jag tvärvänder på plats och tittar pappan rakt i ögonen.. Och om han inte var 'rädd' för mig sekunderna innan, så tro fan att han var det nu.. Jag blev irriterad, förbannad rent av.. Jag blir ligistförklarad bara för att jag går i min takt, på mitt sätt, i min rock - varför är den så jävla märkvärdig?! - mitt på dagen.. Jag fortsatte att titta honom rakt i ögonen när han föste sitt får förbi mig och gick bort till deras fula familjebil..

Jag tittade in i pappans stela ögon, och kunde lika gärna kollat ut genom fönstret.. Jag suckade högt för mig själv, och fortsatte åt mitt håll. Jag vill tro att världen en dag blir en plats där allt och alla blir accepterade av allt och alla. Men den dagen är ännu inte här.. Så för stunden unnar jag mig mina blickar till alla idioter jag möter..

Robin och Bodin.

I lumpen var jag känd som Bodin. Eftersom de har sin lilla princip att förnamn är lika med känslomässigt engagemang, och det som alla vet, har soldater inga.. Känslor det vill säga.. Att vissa befäl dejtade varandra eller till och med värnpliktiga är väl en annan historia..

Bodin (eller Boddan, och i ett enstaka fall Bodáiiin (...) ) var det namn som tilltalades den soldat från västra götaland som i riktes tjänst skulle kunna trycka på avtryckaren om nöden krävde det.. Bodin fick lära sig att i strid fanns ingen nåd, men det fanns barmhärtighet, i form av Genévekonventionen *ehum* *host host* dubbelmoral.. Det är förbjudet att låtsas vara nån annan, likaså det är förbjudet att låtsas vara skadad eller sjuk. Men det är helt hundra godkänt att skjuta benen av någon som vägrar stanna när de kommer springandes med sin yxa. För då är det ju helt plötsligt en fråga om 'personlig säkerhet'..

I och med att man muckade så återgick Bodin till att vara ett enkelt efternamn med sitt stela franska ursprung. Tiden har gått och den militära delen är över.. Jag är - även om jag hatar att erkänna det - snäll innerst inne. Men! Bara mot en del. Eller ja, ganska få. De som förtjänar det. I övrigt har jag som sagt ganska lätt för att koppla på min mer cyniska och bittra sida.

Idag var jag på Willys och handlade Ramlösa.. Vilket jag alltid gör när jag är smått snuvig. Hjälper det? Njae, men jag gillar att få komma ut lite sådär, även om det bara är för att handla eller tjuvöppna brev på postkontoret.. Tack vare den underbara termen 'ordning i kaos' så var det givet att jag skulle handla bakom en 'äldre dam'.. Eller nej, gammal tant! En tant som hade nåt som en tant i den åldern inte ska ha. Attityd! Var femte sekund så tittade hon åt mitt håll och fnös lite titt som tätt. Jag började kolla ifall jag typ trampat på något eller fått nåt i ansiktet.. Som hon kollade så hade jag väl mosat hennes man mot ansiktet likt en fluga på bilrutan.. Hon såg att jag hade två flaskor, så hon tog sig god tid till att plocka upp alla sina 258 varor som jag garanterar var studerade och godkända innan de valdes..

Inombords kände jag att nåt bubblade upp. Irritation och vrede.. Men mest så var jag hungrig.. Som en blixt från en klar himmel så vaknade 'Bodin' - som man inte 'hört av' sen lumpen - till liv, och jag hörde mig själv tänka orden 'Do it!... DO IT!!!'.

Jag agerade i samma sekund. Allting gick på nån sorts automatik. Jag tog hennes handväska och slängde den tvärs över alla kassorna så att den landade på varubandet ett par kassor bort. Hon tittade på mig med en sjuhelvetes föundran och chock.. Apport! Skrek jag! 'Hämta den! Hämta den din dumma tröga terrier! HÄMTA DEN!'

Ögonblicket försvann.. Tanten var borta, och jag vaknade ur min trans. Det monotona pipandet från kassorna fortsatte i samma klass som innan, och när den tjuriga tanten gick ut utan nån somhelst aning om vad som kretsade i mina tankar ett par minuter tidigare. OM jag faktiskt hade kastat väskan hade det nog blivit ett jäkla liv.. Men just då, just för stunden, så hade det varit värt det.. Nästa gång så kanske hennes väska får sig en flygtur..

Över två år har gått sen jag muckade.. Och jag förblir min egen inspirationskälla, och min egen största fiende..

I'm waiting patiently..

Det sägs att om man väntar på något, så kommer man få lön för mödan. Det sägs att det finns en väg som är rätt för alla. Jag tror på den filosofin. Dock tror jag inte på att alla finner den, eller att den är förutbestämd. Man följer inte en väg. Man går sin egen väg.

Vägen jag har valt har format mig på ett sätt som jag varken vill kalla bra eller dåligt. Jag anser mig se världen lite för vad den är. 'I´ve seen societies true face' som en stor man en gång sa. Detta medför att jag i regel inte blir överaskad eller chockad när jag ser saker som händer världen över. Jag framstår ofta som ganska negativ eller tråkig. Men vad kan jag säga? Världen är vad den är, just för att den är som den är..

Jag har valt min väg. En väg som kommer föra mig till många svar på många frågor som ingen har ställt. Varför? Kan inte säga annat än att det är min väg. Jag vill ha svar på oönskad fakta. Vill veta det ingen annan bryr sig om. Men framförallt, så vill jag veta varför jag valt denna väg.

För att få svaren, för att få min fakta, så måste jag genomgå ett viljans eldprov. Den jag är måste renas in i själen, och från askan ska jag likt en fenix resa mig och åta mig min roll i en värld med fullkomlig kunskap och makt.. Allt handlar om väntan och tålamod.

Det sägs att om man väntar på något, så kommer man få lön för mödan.

Bodin vs Fate.

Tatueringen är bokad. Och snart är texten ovan för evigt etsad på min axel. "Illuminati".. 'De upplysta'.. Jag anser det vara bra, såväl filosofiskt som bildligt. Att vara upplyst av - i mitt fall - ideal och värderingar, hjälper till lite i en vardag där lampor går sönder hela tiden.

Murphys lag, ordning i kaos.. Allt som kan gå fel, verkar oftast gå fel. Varför? Är det ett test? En prövning? Eller bara ren sadism från 'ödets' sida? Inte vet jag. Men jag har mitt sätt att hantera vardagen när allt verkar gå fel. Då ser jag det som att världen verkligen inte vill veta av mig, och då är jag kvar, och fortsätter att vara i vägen för världen bara för att jävlas! Sadisten inombords ger upphov till en nyfunnen smått korrupt styrka. Det känns bättre att orka fortsätta om man är inställd på att världen inte vill veta av det.

Jag vänder oftast andra kinden till när motgångar slår mig i ansiktet. Varför? Inte för att det är bra, inte för att det gör nån skillnad, utan helt enkelt för att jävlas med ett 'öde' som vill att jag ska ta åt mig.

Hey fate! ... Fuck you!!