Voff voff , fjädrar och tegel.

Klockan är strax efter två. Jag var nära på att somna till en film. Batman för övrigt. Den första, med Jack Nicholson. Han är bra, men han slår inte Heath Ledger som Joker. Ingen gör det. Jag försökte mig på att somna. Vilket är något av en lyx då jag verkar vara på väg att bli förkyld eller liknande. En obekväm värme spred sig i rummet, och trots att min fläkt står på full gas så blev det bara varmare och varmare.

Jag tittade i taket, och likt en oförtjänad örfil så slog en tanke mig. För ett tag sen när jag skrivit ett inlägg så fick jag frågan "varför bry sig?" angående ämnet. Jag minns inte vilket inlägg det var, eller vad det handlade om. Men om jag inte har helt fel så var det nog inte nån hyllning till tonårsbloggare eller deras ni-vill-vara-som-mig attityd. Bara tanken gör det svårare att sova. Att argumentera mot dem är som att försöka slå ihjäl en tegelmur med en fjäder (som är allergisk mot tegel).

Precis som den osäkra datanörden på sitt första disko som står i hörnet och mumlar "varför skulle nån vilja prata med mig" så låg jag där, tittandes i taket, och frågade mig själv vad jag håller på med. Varför orkar jag? Fighten mellan tegelmuren och fjädern är ganska självklar.

Då slog det mig - och därav sitter jag här nu - att jag "orkar" just för att jag inte har en aning om resultatet. Jag är som en hund som jagar en bil; Jag har ingen aning vad jag skulle göra om jag faktiskt skulle fånga en! Jag "är bara" helt enkelt, fast med en form av "kontroll". Typ som om hundjäveln var kräsen gällande märke och färg på bilen i fråga.

Så.. Varför orkar jag? Bra fråga. Det enda jag kan säga är; Att en dag ska jag fånga bilen! Sen riva ner den självgoda tegelmuren och verkligen förstå och veta allt. Och då! Då blir det ta mig fan fyrverkerier för hela slanten!

One of few men I consider a 'Hero'.

I'm for truth, no matter who tells it. I'm for justice, no matter who it's for or against.

I believe in human beings, and that all human beings should be respected as such, regardless of their color.

~ Malcolm X.

Ensamrätt.

Jag undrar ofta vart världen är på väg när människor som Blondinbella blir kända på att skriva om att de gjort något under dagen som de flesta andra i landet gör dagligen. Det är ungefär som att koppla av med The Sims med argumentet 'Det är skönt att få koppla bort vardagen'. Tror nog det finns folk som säger 'Falum Falum' när de går till jobbet på riktigt med..

I och med mitt sporadiska läsande av diverse onlinedagböcker - tänker sluta säga "blogg" eftersom det låter som nåt som bor på havsbottnen och som kommunicerar genom att rapa - så ser jag allt mer och mer intressanta försök till att hävda sig. Att säga att alla är avundsjuka är nog att vilja att alla är avundsjuka. Bara av att skriva den raden så har jag nog blivit tillagd på diverse listor för offer som skall spammas med difus "reklam" såsom 'avundsjuka jävla idiot' eller praktexemplet med rocken.

Jag kan erkänna. Jag är ganska avundsjuk på en del - läs extremt få - skrivare där ute. Jag är minst lika imponerad över hur de faktiskt kommer till toppen såpass fort. Men! Jag kan inte förstå hur det är givande för själ och sinne att läsa att exempelvis Blondinbella har köpt något till sig själv eller Nils.

En av de blo.. onlinedagböcker jag har smått koll på blir allt mer och mer sågad för var dag. Det fina - eller ja - med att skriva offentligt är just det att man får skriva om vad man vill, och hur man vill. Så jag förstår att alla inte gillar allas texter. Eller att man inte alltid håller med allt som sägs. Men när personen i fråga blir arg och irriterad över att de missanpassade idioter som anonymt kommenterar texterna gör parodibloggar (parodionlinedagböcker klingade inte så fint), så måste jag ändå sätta stopp. Hade någon gjort en parodi - om det ens går att förvränga mer - av mitt skrivande så hade jag dag ut och dag in skrattat åt det. Det hade varit en komisk detalj i en redan "anonym" vardag.

Sen vet jag inte hur det är i dagsläget.. Men hur kan man säga att någon använder "mina ord"? Jag vet inte riktigt om jag är nöjd med regeringen om det nu är så att vissa ord är skrivskyddade och upphovsrättsskyddade. Om det nu är så att denna lag finns utan min vetskap, så unnar jag mig bötena av följande ord.

Go F*** Yourself !

Highway to Hell 2.

Strax innan klockan slog halv sju i morse, så lyckades jag att somna in på riktigt. De föregående två, tre timmarna var mer likt den där inövade "jag kan sova om jag vill" grejen man drog till med i lekis för att verka duktig när det var vilostund.

Tolv minuter över nio så fick min dröm om världsherravälde och rea på solrosolja ett plötsligt slut. Telefonen började låta, följt av det där stressiga ljudet som blir när telefonen hoppar runt på golvet. Jag tittade på displayen och läste högt "Dolt nummer".. 'När fan döpte jag larmet till det'. Insåg efter ett par universella sekunder att det ringde. Det var Mimmi som ringde. Hon lät som jag nu kommit kalla det "pigg på ett trött sätt". Hon bad mig att hämta henne. Tröttheten försvann direkt när jag hörde orden 'Jag är i Göteborg'.

Eftersom jag var nyvaken så var det endast två frågor som hann med att cirkulera runt i huvudet. Den första var; Vad gör hon i Göteborg? medan den andra var; Och vem är jag nu igen? Jag sa att jag fixar det på nåt sätt, och att det inte var några problem. Efter att vi lagt på så hade jag ett alternativ; Att göra det jag lovat.

Man behöver inte vara smart för att förstå att nånting skulle sparka undan benen på mig. I detta fall var det jag själv, då jag var så trött att jag inte såg vart jag gick. Efter två energidrycker var jag mer eller mindre mig själv igen. Likt Indiana Jones - fast utan nazisterna - velade jag ut i det vilda i jakten på skatten. Som i det här fallet var en bil! Eftersom vår bil var bokad om man nu så vill så fick jag lösa det på ett annat sätt.. Dilemmat med att skaffa fram en bil fick mig fast i en gangsterfilm. Jag ringde upp Mimmis mamma efter många om och men med den lite halvstela kommentaren 'Jag vill ha din bil!'. Det enda som fattades var: 'och en portfölj med två miljoner i omärkta sedlar'.

Gangstern Elina ringer sen upp med kommentaren: '.. Mimmis mamma vill att du ringer ett nummer...' En dryg halvtimma gick och jag fann mig själv i en väldigt orealistisk situation. Jag satt i en buss på väg till Borås för att komma till Göteborg.. För den som inte vet, så är det i praktiken lika logiskt som att åka flera mil för att fråga om det tar lika lång tid att åka tillbaka igen.. Jag kom fram till Borås och stal bilen, lade alla vapen gömda i min randiga kostym brevid pengaportföljen i bagaget.

På motorvägen så släppte all effekt från energidryckerna samtidigt, och jag fann mig själv på en svängig väg med björnar - från Gekås har jag hört - längs vägarna.. Jag lyssnade på ledmotivet till Halloween filmerna på vägen. Inte för stämningen, utan mer för att det monotona ljudet som kallades musik på 7o-talet fick mig att verka fullkomligt medveten om vad jag gjorde.

Highway to Hell blir allt mer bokstavligt då varenda jävla väg jag skulle ta genomgick nån form av "förbättring". Att köra en okänd bil genom fågelhålkarna de kallar vägar och tunnlar. För att inte tala om stressen jag alltid får när jag är på vägar jag inte är helt hundra på.. Jag hade en GPS, i form av en röst i örat. Min redan dåliga orienteringsförmåga sparkade mig i sinnet om och om igen när jag fick nya beskrivningar varannan minut. Jag skrattade lika mycket som jag var stressad, så det gick i alla fall jämt ut.

Efter att GPS:en skrek nåt i stil med 'HÖPP HÖPP, STANNA DU ÄR FRAMME!' så hoppade jag ur bilen för att sträcka på benen. Efter nån minut så kommer Mimmi gående med det där uttrycket som alltid får en att le. Hennes "förlåt att jag drog in dig i det här" uttryck. DET om något är typiskt dig vännen min :)

Vägen hem gick undan. Mötte upp Annika - Mimmis mamma för den som nu inte är helt med i svängarna- och åkte mot Kinna, med ett hastigt stopp i Fritsla. Där jag blev vettskrämd när katten kamoflerat sig mot tapeten och jag bara ser två gröna ögon på väggen. Jag blev också verbalt misshandlad när jag vägrade ta emot bensinpengar ;) Men jag är envis med sånt.. Dock räckte inte det denna gången.. :P

Efter ett snabbt stopp på McDonalds - där Mimmi fick leka med min telefon eftersom den blinkar - så släppte de av mig vid torget i Skene. Sen strosade jag hemåt i det ljuvliga höstregnet.. Nu har jag förevigat kapitel två i Highway to Hell serien. Det är bara en fråga om tid innan del tre dyker upp.

Och vännen. Det var, som du vet, inga problem att fixa detta idag. Som jag sa innan. Är glad att du ringde och frågade i stället för att tiga som du också är rätt typisk på att göra ;) :)

Hipp hurra.. För här kommer bumbibjörnarna.

Slängkyssar, fingrarna genom håret, en massa 'mt' och 'mhmm' före och efter meningar. Kommentaren "Ni e ba avunsjuka, meh! de visste ja redan!" är lika regelbunden som hjärtrytmen på en vettskrämd katt.

Jag blev uppmanad till att hålla koll på den så kallade bloggen det här kommer ifrån. Killen är helt uppslukad av tanken att alla är sjukt avundsjuka. Jag väljer att inte argumentera. Jag har sett folk vara avundsjuka över de märkligaste av saker där ute. Folk rent allmänt börjar gå mig på nerverna. Deras behov av att ha är för mig lika givande som en diskussion med en termit som lärt sig polska.

Nu kan man fråga sig om jag gått miste om dubbelmoralen. Nej det har jag inte. Jag vet att det ser minst lika löligt ut nu när jag påpekar vad andra gör när jag i samma andetag har sagt att okända människors liv är "a clean slate" i sig. Men som sagt. För att bryta reglerna, måste man känna till reglerna.

Med risk för att generalisera ännu mer, så vill jag bara en sista gång - troligen inte - säga att det här med "fjortisbloggar" är nog inte riktigt min grej. 'Varför läser du då?' frågar ni.. 'För att de finns överallt!' svarar jag. Sen skrattar jag högt för mig själv, äter upp mina skor och trummar ledmotivet till Bumbibjörnarna på knäna tills jag storknar!

Livet är en väg sägs det. Ett liv fyllt med fjortisbloggar och uppmärksamhetsnarkomaner är också en väg. Fast den består av småsten, du är barfota, och du stannar var femte meter för att slå dig i ansiktet med en hammare.. Och hammaren är inlindad i brännässlor..

Nattens dröm.

En dröm jag hade.. Jag färdades till en slottliknande byggnad på en ö. Det var ett gammalt isoleringsfängelse. Bilen jag satt i öppnades och jag möttes av fyra poliser, som alla var beväpnade upp till tänderna. De försökte sig på nån sorts kaxig uppsyn, men det syntes tydligt att de var allt annat än kaxiga. De var rädda..

När jag gick med poliserna in i den enorma stenbyggnaden så blev jag ledd genom en korridor. En korridor som hade fler säkerhetskontroller en vad Norge har tullstationer. De beväpnade poliserna gick med dragna vapen runt mig. Vad exakt skyddade de mig ifrån, och varför var just jag där?

Jag blev eskorterad nerför ett par trappor, det var kallt och fuktigt i luften. På vardera sidor av korridoren var det galler, som alla höll tillbaka fångarna. De tittade på mig med förakt och förundran. Jag, som var lite halvt berusad på det faktum att jag var skyddad av fyra vakter, unnade mig risken att möta blickarna jag fick från fångarna. De drog sig tillbaka till sina mörka hörn, och mumlade obegripligt för sig själva.

Vi kom till en stor armerad dörr. Skylten ovanför löd: 'Varning! Isolerad Avdelning'. Jag kände hur en klump bildades i halsen. Vakterna backade bort och stog nu i en linje mot mig. Jag insåg då det uppenbara. De skyddade inte mig från fångarna, de skyddade fångarna från mig. Paniken började sprida sig genom mig. Andrenalinet gick upp, och vakternas uttryck ver övertydliga då de såg hur jag spände mig allt mer och mer på grund av stressen de nu förstod att jag kände. Jag ville bara skrika rätt ut att jag inte gjort nåt, att jag verkligen inte hade något att göra där. Men jag var inte jag. Inte personligen i alla fall..

De drog en scanner över mina ögon. Den tjöt till, och en datoriserad röst ekade genom korridoren; 'Subject name: Robin Bodin.'.. Paniken var nu en del av mig i stället för en reaktion. Jag hörde mig själv säga 'Neidaar.. my name, is Darth Neidaar... You are not prepared'. Vad höll jag på med?! "Darth Neidaar" är mitt "författarnamn" som de flesta nu vet. Det var nu jag verkligen förstod att det var en dröm. Jag bestämde mig nu för att leva ut drömmen till fullo..

Innan någon hann reagera över någonting så exploderade hela byggnaden. Samma typ av explosion som alltid är på film. Ett eldmoln lyste upp himlen, och jag fann mig själv ståendes i de brinnande ruinerna, medan alla vakter och fångar skingrades i kaoset. En pelare lossnade från sitt fäste och föll mot mig när jag stog där bland lågorna.. 'YOU ARE NOT PREPARED!'

Jag vaknade med ett abrubt 'Whaa'.

Jag hatar att drömma saker som inte är begripliga nånstans. Att drömma om konstiga saker är en sak; Men när drömmen handlar om att jag är det konstiga så börjar jag tänka. Nu i efterhand tycker jag det är komiskt. Liksom väldigt många andra så gillar jag idéen med att ha ett "separat" namn vad det gäller skrivande och sånt. Jag undrar vad man inte var beredd för. Det får mig åter igen att tänka på det faktum att mitt efternamn betyder "Han som levererar nyheterna" på franska..

Kanske visste jag nåt sportresultat som ingen var värd att veta?

Sov gott alla, och dröm inte för mycket konstigt nu :P

// Darth Neidaar. ;)

Tankeställare. Enjoy!

Vad går på fyra ben, sen två, och slutligen tre?


Vad betyder allt för någon, men ingenting för alla andra?