Efter stormen... Blir det troligtvis torka...

Hej! Hur ær læget?
Det ær fint - æn så længe.

Idag ska det handla om pessimister och optimister! Alla vet att en optimist ær den dær som anser glaset vara halvfullt. Sen om det ær fakta eller rent ønsketænkande ær en annan femma.
En pessimist dæremot ær till skillnad från vad många tror, inte någon som ær negativ och/eller hatar allt i sin omgivning. De ær helt enkelt mer >>hær och nu<< æn optimisten. De har mer eller mindre accepterat att allt ær som det ær. Det roligaste av allt! Kalla det ironi eller vadsomhelst, ær att en pessimist i regel ær nøjdare med tillvaron æn vad en optimist ær. Nær nånting går riktigt bra så blir pessimisten positivt øveraskad, medan optimisten blir besviken øver att det inte gick så bra som det kunde gjort. Ibland ær detta koncept regionsbaserat. Ta till exempel det så kallade "gnællbæltet". Ett område som stræcker sig øver bland annat Eskilstuna och Ørebro. Dær ær uttryck som "det går aldrig" något av en standard. Likaså exempel såsom:

- Vackert væder vi har fått!
- Idag ja!

Liksom landets dialekter, så finns det olika typer av instællningar øverallt med. Eller i alla fall två. Optimister och pessimister. Folk "tror" gærna mycket också, och bildar dærav mer eller mindre speciella åsikter och tankar om exempelvis folkslag eller skåningar.. Ta gøteborgare till exempel! På en poster på landvetter så står det att gøteborgare ofta uppfattas som ett gæng som inte bryr sig om vad folk tycker. Och att under den råbarkade ytan på dessa "goa gubbar" kan det gømma sig en stenhård affærsman. Gøteborg har æven kommit att kallas før ett "kollektiv før efterblivna fiskare". Det ær nog inte helt fel att gøra all in på att det var en stockholmare som kom på den beskrivningen. Oavsett vilket så gillar jag den kommentaren!

Stockholmarna då(nær vi ændå ær inne på æmnet) har en tendens att veta allt om allt och alla. Æven det de inte har en aning om kænner de på något sætt till. Jag vill inte pryglas før detta eftersom jag inte riktar mig personligen mot någon speciell. Det ær mer en generell øversikt. Men under deras glassiga yttre och ænnu mer glassiga och gelébeklædda hårfæsten så døljer sig en undantrængd bitterhet. En bitterhet øver att Stockholm inte ær en storstad i klass med exempelvis London, New York eller Hong Kong.

Att tro ær också farligt! Syftar inte direkt på religiøs tro, utan på ordet och dess øvriga innebørd. Optimisten tror att allt kommer att gå bra, medan pessimisten tror att det går som det går.
Jag kænner att jag ær mer optimistisk! Nu vet jag att det verkligen kan gå åt helvete! Som ni ser så finns det positiva vinklar æven vad det gæller det negativa. Tro varken eller, det blir lite som det blir. Det enda vi kan gøra ær att(utan att tro) leda våra mål i rætt riktning.

Som sagt, en promenad genom ett dårhus visar att tro inte bevisar nånting.

Och nu ær det Nyheter!

Jag tittade på nyheterna nær jag kom tillbaka till huset nu ikvæll. En kvart fylld med skratt och fåfænga førsøk till medkænsla nær idioterna uttalade sig om sånt som de inte ens vet om.

Det førsta jag hængde upp mig på ær hela grejen med att vår utrikesminister Bildt personligen har tagit del av førsøken att få vapenvila mellan de krigande fraktionerna. seriøst?! Att skicka honom till ett krisområde ær væl att ta i. Dær ær væl jævligt nog som det ær! Det enda han ær bra på (liksom Bosse Ringholm) ær att svara på frågor med svar på andra frågor. Med andra ord, man får ett stort >>Va?!<< i huvudet nær man lyssnar på honom.

Gællande frågan om ifall Israel har betett sig dåligt gællande mænskliga rættigheter så svarade utrikesministern, Sveriges ansikte utåt just nu føljande:

"Ja, det har de nog... Førmodligen... Men" Osv.

Skicka hem idioten igen så ær flygbiljetten den enda førlusten i det hær fallet! "Førmodligen"... Jøsses.

Nyheterna fortsatte att sænda från Israel. Røda Korset som før øvrigt står på min avløningslista anklagar Israel før dåligt uppførande vad det gæller de mænskliga rættigheterna. Man kan ju inte sæga annat æn att de ær ihærdiga med sitt arbete. Men man kan ju inte heller førvænta sig så mycket før tillfællet. Det ær en krigszon som sagt. Men det ær skønt på nåt sætt att se att pengarna man ger kommer till nån form av nytta.

Och nu, det bæsta av allt! Ryssarna stængde sina gas pipe-lines till Europa via Ukraina. Eftersom de anser att Ukraina køper gasen før ett billigare pris och inte vill ge det som krævs. Ryssarna stængde ledningarna før att statuera ett exempel. Men hela grejen har eskalerat till totalt kaos! Då konspirationsteoretiker lite hær och var kallar hændelsen før "Det andra Kalla Kriget", och att detta ær en varning før att den "Røda Bjørnen" håller på att vakna igen.

De finns de som anser och førsøker få igenom att de nordiska lænderna framførallt ska børja mobilisera och rusta sina arméer før ta del av en eventuell konflikt med våra røda grananr i øst.
Haha! Ja den hade varit fin! Tænk om jag fick gå upp till Anzetts "operational manager" igen. Efter allt tjafs vi redan haft om lediga dagar hit och dit, och sæga nåt i stil med "Jag måste ta ledigt ett tag. Ska kriga mot Ryssland, så kan jag få betald frånvaro"?

Men tænk om... Tænk om det nån dag hade blivit ett nytt opåkallat krig med Ryssland. De kommer med sin armé som bara den utklassar større delar av invånarantalet i svenska stæder. Jag gillar inte tanken. Tænk att placeras vid fronten och dagligen kæmpa før livet, att kæmpa før att åter igen återse de hemma som betyder nåt!

Det værsta av allt! Det ær att nær man bløder som en stucken gris på nån snøbeklædd kulle utanfør St. Petersburgh så sitter allas vår Bildt i en intervju och sæger att kriget førmodligen går bra...

An empty victory...

Jag sitter vid en uteservering och dricker lite kaffe under en lugn eftermiddag. Njuter av det faktum att jag verkar vara mittpunkten i denna redan øverdrivet pretentiøsa och stela vardag. Lite dubbelmoral. De flesta vill vara i centrum men skriker likt førbannat som prinsessorna i drakslotten och skingrar sig som myror nær exempelvis en kamera dyker upp.

Jag tittar længs gatan. Det ær en ganska klassisk vy i en storstad. En bit bort sitter en hemløs man vid trottoaren och håller matt upp en keps och bara hoppas och væntar på att kepsen kommer bli tyngre av væxelpengar, så att ytterligare en dag kan gå obemærkt førbi.

Vid grannbyggnaden står en ældre dam och førsøker att sortera upp frukt och grønsaker i lådorna utanfør affæren. Hon stannar ofta upp, lægger hænderna på ryggen och tittar besværat uppåt. Hon har ryggproblem. Vilket inte ær konstigt efter att ha spenderat år efter år med att gøra samma rutinmæssiga arbete.

Vid den nærmsta korsningen så hørs ett skrik och man kan se en man falla till marken. Han andas kraftigt och griper sig øver brøstet. Hjærtattack! En av mænniskorna som chockartat står brevid fumlar fram sin telefon och lyckas efter många om och stressade men att førklara vad som har hænt och var.

Jag bestæmmer mig før att det ær dags att gå. Nær jag læmnar serveringen blir jag lætt tacklad av en ung kille vars hæng på byxorna drar med sig gruset på vægen. Han mumlar ett tvetydligt ursækta och fortsætter. Jag suckar djupt. Inte før att det egentligen gør nån skillnad. Men det kænns alltid bættre. Jag hinner ta ett halvt steg innan jag mærker att plånboken saknas. Reflexerna tænder till och jag vænder mig om med en sorts slowmotion kænsla som ær en direkt rip-off från the Matrix. Jag møter blicken från ungen jag støtte ihop med, æven han vænde sig om mitt i ett steg. Under den sekunden våra blickar møttes førstod båda att den andra fattade vad som hænt och vad som skulle hænda. Han hade min plånbok, och jag skulle snart få tillbaka den.

Han satte av mot folkmassorna længs gatan. Jag stormade efter! Mitt under paniken och brist på tankeverksamhet så vænder han sig om medan han springer før att se var jag ær. Detta slutar med att han springer rætt på den hemløsa mannen, vars keps med pengar i sin tur flyger åt alla håll. Ett høgt "nej!" brister ut från mannen nær jag instinktivt hoppar øver honom nær han kryper på marken och samlar ihop sina mynt.

Tjuven som håller min plånbok fången springer øver gatan och rycker till nær en arg chauffør i en nærliggande bil skriker halsen av sig. hans ord ær som luft nær jag springer efter en halv sekund efter. "Jag bryr mig inte om dig, jag vill bara åt min plånbok" ær en återkommande tanke. Killen vælter en av fruktlådorna før att vinna några extrameter. Jag unnar honom inte det nøjet, och sparkar bort det nykomna hindret i farten.

Ambulansarbetarna har nu kommit fram till mannen med hjærtattacken. Bara synen av hur de tar hand om honom lugnar den stressade folksamling som bildats. Sakta men sækert skingrar de sig før att åter igen ta hand om sina egna egenheter. Jag stormar førbi dem med en sorts sniken glimt i øgonen. Jag ær mitt villebråd i hælarna, och han liksom jag inser att det ær øver. Jag spænner benen och slungar ivæg mig sjælv før att få ett slut på denna bisarra katt och råtta lek. Jag får tag i hans jacka och rycker till så att han tappar sin balans. Jag stæller honom mot væggen och med mer eller mindre eldeffekter skriker ut att jag vill ha tillbaka det som ær mitt.
Han ger mig plånboken utan tjafs. Før ett øgonblick leker jag med tanken på att "visa" vad som hænder nær man gør som han gjort. Men jag hejdar mig och slænger honom åt sidan likt en handske. Han reser sig snabbt och førsvinner bortåt i cementdjungeln.

Jag tittar på plånboken med ett leende. Det dær var en bisarr hændelse. Æntligen var det øver. Jag vænder mig om før att gå tillbaka, och då ser jag det. Ambulansen ær på væg mot sjukhuset. Damen vid affæren sitter besværat på marken och førsøker stæda upp oordningen. Den hemløsa mannen mumlar før sig sjælv nær han vænder upp och ner på skræp och allt før att hitta ett par av mynten han tappade.

Jag tittar på plånboken igen. Så mycket långrandiga och onødiga problem kom till nær jag førsøkte løsa mitt egna lilla tillfælliga problem. Var det vært det? Så mycket før så lite...

Nu nær allt var øver så kænde jag ingen stolthet, ingen form av seger. Bara en lugn och harmonisk acceptans, på att jag åter igen fallit offer før mina egna pløtsliga tankar och kænslor. Jag undrade ifall det hade blivit bættre ifall jag inte sprungit efter killen. Men som det såg ut nu, så kommer jag aldrig att få veta...

Vad ær ett problem? Och hur kan man løsa dem utan att orsaka mer problem?

Legacy of the King of Reason.

To you, my reader...

The day you were born, the very forests whispered your name...

Jag har suttit på førnuftets tron under en længre tid, och bara hærdat ut nær omværldens dumheter blåst øver mig likt isande vindar. Ett tunt skickt med den førrædiska isen tæcker mig nu. Men det gør inget. Før min roll såg ut så just før tillfællet.

Isen børjar att knaka. Den spricker længs armen. Mer sprickor bildas då jag åter igen kan røra mina fingrar med den begrænsade kænsel jag har. Jag øppnar øgonen! Den ihærdiga isen ger efter och faller hjælpløst mot marken. Jag reser mig upp, och tar mina førsta stapplande och førnuftiga steg ivæg i vinternatten.

Your parents watched in pride, as you grew into a person...

Det ær en tragisk syn. Isen och snøn tæcker i princip allt. Allt utom den stjærnklara himlen, som har belønats med att vara så långt borta från galenskaperna hær nere. Jag sætter mig ner och stryker handen i snøn. Under dess yta syns isen som fængslat alla de som fallit offer før førutfattade meningar och fængslande vanor. Jag knyter næven i frustration och medkænsla. Jag tar mig en sista koll øver landskapet samtidigt som jag drar sværdet från sin skida i bæltet.

Deep inside, you know that you can make a difference and change your ways...

Unnar sværdet en lugn och harmonisk blick innan jag med full kraft støter det rætt genom den tjocka isen. All snø kring mig blåser bort och en stor tom och ren cirkel bildas kring mig dær jag sitter med sværdet genom isen. Jag reser mig upp med sværd i hand och tittar med hopp och førvæntan på hur isen spricker och de fængslade sjælarna åter igen reser sig!

The true victory however, is to stirr the hearts of those around you...

Isen krossas før minsta rørelse och deras blickar stiger upp mot mig dær jag står på min sluttning och bevittnar spektaklet. Jag sluter øgonen før en sekund. Før att sedan øppna dem igen med en helt ny gnistrande inlevelse æn tidigare. Min skugga brer ut sig øver den frusna dalen, och alla som træffas av den får samma gnistrande och klara blick. Deras øgon har nu samma harmoniska ljus som stjærnorna ovan. Det finns hopp. Førnuftet ær ibland oss, trots alla motgångar.

I am telling you this. For when the time comes, you shall be King!

Marknadsføring.. Det ultimata vapnet!

Så længe det finns ett pris och en reklam så kan man sælja det. Kombinera nu det med skræck och rædsla så har ni miljonbelopp på era konton inom loppet av ett par veckor.

Tidningar anvænds lika mycket idag till att førmedla nyheter(ofta på manus) som att skræmma folk. Det hør ju inte till ovanligheterna att man læser något i stil med "Pesten tillbaka! 10 steg før att undvika den". Hur absurd nyheten æn må vara så ger den ett uns undermedvetet hopp. Eftersom dessa knep omnæmns så køper folk tidningen før att det på nåt oførklarligt sætt kænns rætt. Det ær lite likt de dær "røntgenglasøgonen" som Hobbex sålde før många år sen. De såldes i sjuka mængder, och de fick minst lika många negativa reaktioner. Men det var en stabil reklamkampanj bakom dem. De flesta produkter sæljs så længe de har goda omdømen och att folk rekommenderar dem. Denna djungel av goda råd, tips och løsningar på vardagssituationer væxer ur en mylla generøst gødslad med optimism.

I slutændan handlar det om pengar som sagt. Ett praktexempel på hela grejen ær klimatførændringarna. Politiker gør "allt" før att minska på utslæpp osv. Men om man tar till exempel USA. Så ær det en nation vars politiska struktur finansieras mestadels av oljeindustrin. Æven Al Gore har oljeproduktionen att tacka før sin lyckade karriær. Så oavsett hur miljømedveten eller ambitiøs exempelvis presidenten æn ær. Så ær nedtrappningar på oljebranschen i USA inte genomførbart. Inte i tillræcklig mængd på længre sikt i alla fall.

Men olja eller inte. Allt gørs før att dra in pengar på det faktum att folk ær rædda før den kommande "miljøkatastrofen". Men att dra in oændliga mængder pengar på att producera elbilar och vindkraftverk etc. utan att samtidigt minska på utslæppen i en måttlig mængd gør varken eller egentligen. Det ær ungefær som att køpa en ny golvmopp nær man mærker att diskmaskinen læcker vatten.

Marknadsføringen och dess tips och knep på bættring ingår i vårat begær att vara lyckliga. Om man skulle vara ritkigt nitisk skulle man kunna tro att mænniskan hade mått bættre om man slutade førsøka vara lycklig. Men det ær inget stort antal som lyckas frigøra sig från det på samma gång grundlæggande, diffusa och fåfænga behovet. Jag anser trots allt jag redan sagt att lycka ær bra! Det ær en viktig del i det mænskliga pusslet.

I got nothing!

I morgon bär det av till Norge igen. Just nu känner jag ingenting över det. Fast jag vet att jag kommer att gnälla för mig själv på vägen dit...

För att skingra tankarna så bestämde jag mig för att skriva ett "sista" svenskt inlägg innan det bär av.

Jag har överskottsenergi till 1000 och jag hade planerat att kanalisera den och formulera det ultimata inlägget. Eller åtminstone det bästa hittills i år. Men jag insåg att jag lika gärna kan lägga den energin på nåt annat. Jag har världens vilja att skriva. Men jag har inget att skriva om.
Jag har suttit en bra stund nu och försökt komma på ett ämne. Dock har alla vägar lett till samma självpåminda slutsats. Nämligen ingenting...

Då slog det mig!

Jag skriver om ingenting! Ingenting har varit en börda på mina axlar under större delen av dagen. Ingenting har gått dåligt, likaså att ingenting har gått bra. Kanske beror det på att jag gjort just ingenting! Ingenting lämnas ofta åt slumpen, likaså dess tolkning. Att inget gått bra idag är i det här fallet varken bra eller dåligt eftersom jag inte gjort någonting.

Men! En sak idag har varit dålig! Det faktum att jag kände att jag verkligen ville skriva något speciellt ikväll. Men som sagt. Resultatet blev ju som sagt ingenting. Jag tänker inte vela iväg mer än nödvändigt! Det här inlägget kan bli hur långt somhelst. Men eftersom det handlar om just ingenting så är det onödigt att dra ut på det. Det är i och för sig en bedrift att dra ut på ingenting!

Diary of a man of vision...

The most profound mystery is the Gift of the Goddess and in pursuit of this gift we set on a journey and take flight. Hopeless as it may seem we stand and carry onward with the ripples of water that surface on our hearts.

Will you be taking flight? Towards the planet that hates us. Waiting for it to be received. A harsh tomorrow and rolling winds defy us.

For you it becomes quite usual to lose your dreams and pride. The Goddess herself has already let go of the arrow from her bow.

When will the beasts of this world bring their fight to an end? From the dark sky, the Goddess comes whirling down. The door to the light opens to happiness, together with the gift of the Goddess.

Revenge is scared into my soul. Agonizing for its arrival our wishes become our relief. Sleep where you are equable. Wishing for tomorrow... my soul shatters. My pride is broke. My wings are broken. I am no longer able to fly...

Wings do not represent monsters. They represent Freedom for those who have none. A new year has come, the dawn of a new era. Soon, I shall spread my wings and claim my throne in the heavens.

A new year, a new time, a new era... But still the same Reason.

Robin B. - Första inlägget 2009.