Jag och mitt "Perspektiv"

Bloggar är underhållande. Är riktigt kul att läsa vad vissa skriver om, plus hur de skriver. Jag läser ett antal bloggar dagligen, framförallt Mimmis, Mickes och MaddeKraddes. 3 bloggar med helt olika innehåll. Eller är de så annorlunda? De skriver ofta om liknande saker, men på helt olika sätt. Ibland är det som kommer upp på bloggarna helt taget ur luften, och det gör det bara mer intressant.

Bloggar är ett perfekt sätt att förmdedla sina egna perpektiv på. tja allt. Jag gillar ordet perspektiv, framförallt dess innebörd! Jag tycker det är viktigt för varje enskild att formulera sig på ett bra sätt! Att de kan skriva om någonting som hör till vardagen, men ändå göra det intressant! Sen finns det ju tyvärr de som bara skriver om sig själva, och vilken förbannat stor inverkan just personen själv har på allt och alla! Jag pratar givetvis om "Fjortisbloggarna".

Varför?! Jag ska inte dömma någon. Det handlar om perspektiv, och det har jag sagt själv! Men! Är det så jäkla kul och givande att läsa att "Bl0ondeGirl89" har tappat allt hopp för framtiden? Att världen har vänts upp och ner för att "drömprinsen" som hon känt i snart 3 dagar har börjat prata med någon annan! Sen efter det så kommer det typ 3-4 inlägg som handlar om hur hon hatar allt och alla, och att hon ska rymma hemifrån hit och dit. Som på räls kommer alla "vänninor" skicka kommentarer i stil med: Du vet att ja älskar dig, finns för dig! Han är ett jävla svin å du förtjänar bättre!!!!!! Ring sen! PUSS! <3

...

Nån som förstår vad jag menar? Hoppas att några gör det i alla fall. Det finns säkert de som faktiskt vill läsa den typen av inlägg på dagarna, det är ju som sagt en fråga om perspektiv. Jag kan dock tycka att man kan gå lite djupare. Finns faktiskt saker i världen som bör få lite mer uppmärksamhet, åtminstone nån gång då och då. Men men, jag sak inte orda mer nu! Jag har förmedlat min åsikt, och det är allt man kan göra! Men som sagt, jag kommer att fortsätta med at läsa bloggarna på dagarna. Sluta inte skriva, ni förgyller min tid och håller mig uppdaterad!

Tack!

The dormant part of my soul, awakens yet again!

Klockan börjar närma sig tolv, och här sitter man och lyssnar de underbara flöjterna från Kill Bills soundtrack! Det får igång tankarna må jag säga! I morgon bär det av till huvudstaden igen! Dags att ta tag i saker och ting och börja tjäna in pengar igen!

Vad annars. Inga större eskapader under helgen hittils. Bortsett från det att jag blir sämre och sämre nästan varje dag. Det är ren ironi! Jag som aldrig blir sjuk i vanliga fall, blir sjuk nu! NU! På sommaren när man ska börja jobba. Nån där uppe, där nere eller mitt emellan sitter nog och skrattar hjärtligt åt sin lilla lek!

Jag vet inte mycket om dagarna som kommer. Jag vet inte om jag hinner bli frisk, eller iaf bättre tills dess att jobbet börjar, jag vet inte hur jobbet kommer att vara. Eftersom jag gett mig in på en helt ny karriärsbana. Dock vet jag en sak! Att i morgon så kommer en del av mig att vakna till liv igen! Den där delen av mig som hör hemma i Stockholm. Alla minnen som kommer att strömma genom ådrorna och nerverna, ahh... Alla minnen.
Blir nästan lika förvånad varje gång man kommer till Stockholm. Samma obeskrivliga saknad varje gång. Sist så gick jag och Fjärem till dess källa. Valvet vid K1... Den nostalgiska känslan som bägge kände där var onekligen... Härlig att återuppleva.

Nu när jag väl är tillbaka igen! Så ska jag emellertid söka upp en annan jag vet känner samma "längtan" till K1 som jag... Livdragonen från Täby! ^^

What say you? Care to unravel the past, my fellow Lifedragoon?!

GE MIG TONVIS MED KOMMENTARER NU SOM JAG KAN LÄSA OCH BETRAKTA NÄR JAG KOMMER HEM PÅ FREDAG! TACK PÅ FÖRHAND! // Robin B. :) ^^

1 mörkt rum... 1000 mörka tankar!

Det här är ett sånt där överambitiöst inlägg som i vanliga fall inte dyker upp alldeles för ofta. Men om ni är redo att dela lite udda tankar med mig så är det bara att fortsätta läsa! Annars kan ni kolla på nån annan websida som förmedlar nyheter och tankar om världen, typ http://www.aftonbladet.se Oavsett vilket ni väljer så... Mycket nöje!

Under den senaste tiden så har jag predikat väldigt mycket över det fina koncept som vi kallar "ödet". Jag tror på ödet till en viss del! Men det är av en enkel anledning! Jag gör allt jag kan för att trotsa det! Jag vill att ödet ska finnas så jag kan göra allt jag kan för att bryta den påtvingade roll som ödet gett mig i historien!

Det är nog lite dubbelmoral! Att vilja att allt ska vara förutbestämt, men samtidigt vill man komma undan det! Jag är och har alltid varit något av en rebell, eftersom jag har svårt att se saker som dom är och vill utveckla min syn på allt och alla hela tiden!
Men då kommer jag till den där slutsatsen som gör att jag blir ännu mer frustrerad (och framförallt hungrig), är det ödet som gjort mig till rebellen jag är idag? Och varför?!

Under den gångna natten så hade jag sjukt svårt att sova. Låg och stirrade upp i taket och fann ingen som helst ro alls! Låg i sängen och spelade på PS3:an till 3 typ. Till vilken nytta då? Att sitta och spela i en fantasivärld gör inte direkt min situation roligare! Får en bara att tänka ännu mer på det här med ödet och meningen med allt. Blir lätt så i ett mörkt rum där det enda ljuset kommer från Teven, man tänker för mycket, iaf jag!

Men men, oavsett om det är förutbestämt eller inte. Den dagen jag lyckas bryta mig loss från ödets livscykel! Så ska jag anmäla fanskapet och kräva tillbaka de snart 21 år som slösats bort i ödets sjuka schackparti!

Breakfast and Insanity.

Efter en måltid bestående av två portioner sallad, och ett vänner avsnitt i bakgrunden. Så hittade jag nåt på bloggen, en kommentar! Vilket var kul eftersom det inte är alltför ofta som folk lämnar sådana! Inte nuförtiden iaf...

Du är en galen karl!

Jaha?! ... Tja, vad kan jag säga Madde Kradde? =) ... Trodde du nånsin nåt annat?! :D

Den som väntar på nåt gott...

I ett inlägg som jag skrev för inte alltför längesedan så poenterade jag att hela grejen med att gå hemma utan jobb har förvandlat vardagen till en stel tristess... Som tur var har jag kommit förbi det stadiet! Tristessen har övergått till nån form av psykotisk besatthet av att inte göra nåt alls! Kombinerat med den här värmen så blir det värre! Eftersom jag inte ens orkar att inte göra nåt...

Försökte titta på den där filmen Disturbia för ett litet tag sen. Borde ge mig själv en käftsmäll som ens kom på tanken. Att försöka kolla på en film om en kille som är fånge i sitt eget hus gjorde inte direkt in arbetslösa situation bättre!
Fysiska aktiviteter är nåt jag som jag försöker att hålla mig till! Har som rutin att fixa hästarnas boxar, vatten och allt sånt på förmiddagen så att det är klart! Jaha... sen då?
Att simma är bra! Eftersom det är skönt i det varma (dock betydligt svalare än luften)vattnet. Plus att den fysiska ansträngningen gör att man för ett litet ögonblick blir av med det som jag nu så prompt kallar min psykotiska besatthet. Men så fort man kommer upp ur vattnet, mjölksyran pulserar så är man åter fast i "det där". Det där mentala stadiet som jag inte kan komma undan.

Sen bär det av hemåt igen. Med vetskapen att nästa dag kommer att se lika dan ut. Besattheten frodar sig och orken till allt avtar ytterligare...

MEN!

Men...

Börjar jobba på måndag! ... Dags att vakna upp ur koman...

I had a dream!

Jag hade en sån där dröm i natt igen! En dröm där jag är allt och allt är jag! Alltså en sån där rent utsagt sjuk dröm där jag har världen i ett järngrepp! En sån där dröm där man står på ett podium och håller ett alltför ambitiöst tal för att stärka sitt grepp om andras liv och vardag! Historia lektionerna från högstadiet och gymnasiet känns som om de var igår... Hur lärarna visade oss dokumentärer från världskrigen, framför allt det andra. Filmer som visade hur bl.a. Hitler vrängde i princip hela europa efter sina så kallade ideal! Men den makten han fick kom med ett högt och omänskligt pris... Flera miljoner människors liv gick till spillo, på grund av vadå? ett ideal eller en "fix idé?"

Alla... vad ska jag kalla det?... "maktgalna" om man nu kan kalla det så, har oftast en vision där dom styr världen och har allas samtycke! Många forna diktatorer har så prompt sagt att folk lär sig att acceptera vardagen genom exempelvis fruktan!

Var Hitlers groteska handlingar hans sätt att skrämma den "gråa massan" eller var det hans vision på hur man gör rätt? Eller var det kanske både och?!

Oavsett hur han tänkte så överlevde han inte för att se slutet av sitt så kallade mål! Ironiskt, han gjorde mycket sjuka grejer under sin tid. Men när det var han själv som var på väg att åka dit, då fanns det tydligen bara en lösning... En patron i loppet...

Jag har alltid velat vara en stor "ledare!" Det är en sån där lite udda, eller vänta! Nej inte udda! Det är helt enkelt en dröm jag haft sen jag var riktigt liten! (Men efter lumpen så insåg jag att jag inte är lämpad, kan skena iväg lite må jag säga :P) Konceptet "makt" är nåt som jag bollat med i många många år! Jag hittade min elevensval mapp från bilden i högstadiet häromdagen. Där jag hittade bilder jag ritat i min "ungdom" om man törs skoja till det lite. Bilderna föreställde i regel nån form av "kungarike" eller imperium! Alla gamla filmer om Romarriket, och för att inte tala om "The Galactic Empire" från Star Wars serien, har satt sina spår i min vardag må jag säga. Oftast var "riket" på bilderna mitt, kunde inte göra annat än att le när jag hittade en bild föreställande min alldeles egna flagga! Oftast var det mörkt och regningt med! Det är väl troligtvis kopplat till att jag föredrar det vädret! Jag säger inte att jag verkligen vill bojkotta sommaren, på sommaren ska det vara varmt och soligt!

Men min favorit årstid är hösten! När regnet öser ner och knastrar mot mitt tak, och man kan se träden blåsa frinetiskt fram och tillbaka ute i den hårda hötsvinden på kvällarna. Det är då jag mår som bäst! Jag finner en sorts inre frid i det naturliga kaoset! Kan det vara så att jag hör hemma på naturens "mörka sida?"

En sak som enligt mig skiljer mig från "diktatorer", är det faktum att jag har en väldigt stark lojalitet! Var väl därför passande att jag tjänstgjorde som en av kungens Livdragoner. Att vara en del av det kungliga gardet var, eller är väldigt stort för mig! Och nej, jag säger inte att jag är en sån som hävdar att kungen ska ha all makt! Regeringen har sitt jobb, låt dom sköta det! Men jag vill att landet ska behålla monarkin! Sverige är en monarki, kungen är sverige och vice versa. Jag gillar kungahuset pga mitt historia intresse! Alla där ute som läst historia och gillar det borde kunna förstå den maffiga känslan av att ta del av en tradition som har funnits i snart 500 år!

Jag kan se framför mig hur många i min pluton säkert himlar med ögonen eller suckar när dom ser det här! ^^ Men jag har aldrig sagt att jag är som alla andra. Jag valde faktiskt till Livgardet medans det finns många som "bara hamnade" där! och det är klart att det fanns MÅNGA andra som valde dit med! Jag säger bara att... Det var rätt plats för mig!

Jag kommer aldrig att bli den stora ledare jag drömt om att bli, jag har inte de kvalitér som krävs! Jag är alldeles för besatt av tanken på att ha så mycket makt över så mycket! Och med tanke på hur det har gått för andra med den makten och den inställningen! Så kan man ju gissa hur världen hade sett ut med mig på tronen! ^^

Men om det en dag kommer en perfekt ledare, en som kan ena världen under samma flagga, och sköta allt på ett rättvist och humant sätt. Så kommer jag stå vid dennes sida!

För den som kan styra kaoset! Förtjänar all vördnad och lojalitet...

Orsak och Verkan!

Det här inlägget rör något som jag personligen har svårt att hantera på ett "vettigt" sätt, så därför använder jag mina lite annorlunda bilder för försöka ge en blick av mina tankar angående "detta." Se det som allvar eller skämt, det rör inte mig, jag vet iaf hur Jag uppfattar allt det här...

Två människor, skilda åsikter!

Livet är en kamp, ett slagfält till och med. Det finns problem och hinder överallt, och i all uppståndelse så kan vi inte alltid se eller höra allt omkring oss. I många fall så väljer man till och med att inte "se" saker! Är det en form av feghet? Eller är det ett sätt att hantera problem? Livet är långt från en rättvis kamp! Kan "kampen" i livet vara rättvis eller lika för alla parter? Det är en fråga om perspektiv och borde inte ordas för mycket om eftersom alla har olika syn på saker! Så länge det finns minst två människor, så kommer det finnas skilda åsikter. Men det räcker att det finns en människa för att det ska finnas nån form av konflikter!

Övertag?!

Det finns dom som övervinner en del stora problem och inre konflikter! Till en såpass hög grad att det känns som om man har ett övertag! Många lär sig faktiskt att uppskatta mer om man lyckats genomleva några av "slagfältets prövningar". Vissa kan se det med en sorts personlig arrogans, att man till och med utgår från att allt ska gå som man vill! Medans andra får en helt ny livskänsla! Vilket är bäst tro? Att på nåt undermedvetet sätt "utgå" från att allt ska gå som planerat jämt, eller att undermedvetet vara rädd för att det som gått bra ska försvinna?

Ödets ironi... Eller?

Finns ödet? Vad exakt är ödet? och sits men inte minst, varför är ödet inte alltid rättvist? Ett koncept som är ganska vanligt i dag. Eller vanligt och vanligt, det kommer ofta på tal med de jag känner! Om man gör en massa saker, och allt går precis som man vill gång på gång på gång! Så vet man på nåt sjukt sätt att "det här kommer gå åt helvete nu". Det är det som många kallar för "kaosteorin" eller "Ordning i kaos". Det måste gå bra för någon så att det ska kunna gå dåligt för andra... Man kan ju skoja om det på vissa nivåer! Typ om klassens "Stud" om jag nu får använda det ordet, får toppbetyg på alla prov! Så är det givet att man skojar med denne om det helt plötsligt går åt helvete! Eller att det är kul när det går bra för nån som gång på gång råkar illa ut! Orsak och verkan... Men! Ahh det vackra väldigt formella ordet "Men". MEN varför är det så att vissa kämpar och kämpar genom svåra förhållanden, exempelvis barnen i det som den blomstrande västvärlden kallar "tredje världen" likt förbannat inte klarar sig bra?! Är det ödets ironi eller vad?! Det är enligt mig inte rättvist! Många verkar nästan låta det ske, eftersom att det "hör till vardagen." Vill man verkligen leva i en sån vardag?...

Ska inte orda mer än nödvändigt! Vill bara poentera att jag ofta nämnt filosofin om att livet är som att singla ett mynt, och att man inte vet vad som händer! En filosofi som jag tänker grundligt på i princip hela tiden! Var väl delvis därför jag lät tatuera in det på armen!

Vi kände varandra inte så värst bra, vi har inte hört av varandra på över två år! Men nu när man fick reda på att ditt mynt har tagit mark, så kan man bara reflektera över allt.

Livet är ett slagfält, varför måste nån dö för att vi ska förstå nåt så logiskt:

Livet är kort... Myntet kommer att landa...

Är det här ödets sätt att få andra att tänka till? Då kan man fråga sig, är någons liv priset som måste betalas för att man själv ska fatta att man lever?... Tål att tänkas på!

MY coin is STILL turning...